Svartåbanan och jag.

Mina morföräldrar bodde i Lindbacka, där min mor och hennes syskon växte upp. Morfar arbetade vid garveriet i Lindbacka. Min mor och flera av hennes syskon arbetade vid Oscaria Skofabrik på söder i Örebro. De pendlade till och från jobbet med Svartåmärra.

En av mina morbröder övertog föräldrahemmet i Lindbacka och vi hälsade på dem regelbundet. Eftersom vi bodde på norr i Örebro och inte hade någon bil tog vi tåget mellan Örebro C och Lindbacka vid dessa besök, när vi inte cyklade ut.

Vid ett av tillfällena när vi skulle åka tillbaka till stan med tåget var det en lokförare som min far kände. som tjänstgjorde. Pappa och jag fick åka med på loket mellan Lindbacka och Örebro C. Det var en mycket stor upplevelse för en 10-årig grabb. Jag kan än i dag minnas hur stort jag tyckte loket var och hur högt upp man måste kliva för att komma in i hytten. Vad jag minns var det ett Hg-lok eller liknande. För er som inte är så bevandrade i loktyper så var det ett elektriskt lok med en förarhytt i stort sett mitt på loket. Jag kan än i dag känna den speciella lukten i förarhytten. Jag blev mycket intresserad av lokföraryrket och järnvägsromantiken, med alla signaler och anordningar som gjorde att tågtrafiken kunde fungera som den gjorde.

Jag är helt säker på att det den gången såddes ett frö som sedemera resulterade i min egen 20-åriga karriär vid SJ. Jag har jobbat på avlöningskontoret på SJ Huvudverkstad i Örebro, som stationsskrivare i Uppsala, som förste byråsekreterare på centralförvaltningen i Stockholm och så slutligen som transportkonsulent i Umeå.

Och allt hade sin upprinnelse i en lokförarhytt på Svartåmärra.

As ever

Sven