Det kan väl inte vara fel att man sitter i det kalla och ruggiga Minnesota och drömmer om varma och soliga nejder? Mina tankar går till Oklahoma, Texas, New Mexico, Arizona och Kalifornien. Jag hörde någongång, någonstans uttrycket: "Rid västerut unge man!" Jag kan för mitt liv inte komma på var det uttrycket kommer ifrån, men det låter mäktigt och uppfodrande på något sätt.

Jag har inte direkt följt maningen, men de gånger jag varit västerut har jag faktiskt ridit. Västern och cowboys hör ju ihop. Jag slog just upp ordet "cowboy" i mitt lexikon och det är översatt till svenskan som "cowboy", medan ordet "cowgirl" är översatt som "kvinnlig boskapsherde". Är inte det diskriminering så säg.

Den första gången jag överhuvudtaget satte mig på en häst var i Kalifornien. Närmare bestämt i Yosemite nationalpark. Vi red i en lång rad och hästarna var vana att vandra samma stigar om och om igen. Det enda svåra var att förmå hästen att röra sig makligt framåt och inte stanna och äta i varje buske och vid varje tuva. Denna min första ridtur gav mig i alla fall blodad tand.

Min stora ridupplevelse var dock i Arizona. Min fru och jag tillbringade några semesterdagar på en dude ranch utanför staden Wickenburg. Motvilligt gick jag med på att redan första dagen ta en ridtur. Den blev en så härlig upplevelse för mig att jag redan innan jag stigit av hästen skrev upp oss för nästa tillgängliga ridpass.

Att få rida en riktig pinto ute bland de stora kaktusarna var en upplevelse som jag aldrig i hela mitt liv kommer att glömma. Det var verkligen pojkdrömmen som gick i uppfyllelse. Jag hade till och med autentisk västernutrustning med cowboystövlar och cowboyhatt. Visserligen sade experterna att jag hade texasstövlar och kaliforniahatt och att ingen riktig cowboy skulle ha klätt sig på det viset, men vad gjorde det mig.

Vid ett tillfälle när min fru red efter mig tog hon ett foto av mig ridande upp på ett litet krön med saguaro kaktusar runt mig. Det fotot hade jag länge i plånboken och visade mina arbetskamrater och vänner. Oj vad imponerade de blev.

I New Mexico har jag inga som helst ridminnen, men i Texas köpte jag som sagt mina cowboystövlar. Det var i staden Amarillo. Vi reste vid tillfället med Greyhoundbussarna och måste vänta flera timmar i Amarillo på en anslutning. Vi gick ut i staden för att fördriva tiden. Det blev dock för varmt för mig och vi kunde inte hitta något annat ställe med luftkonditionering än en skoaffär. Vi gick in där, blev avkylda och kom ut med varsitt par cowboystövlar.

I Oklahoma slutligen var vi även ute och red. Det var på en ranch söder om Tulsa i samhället Bixby. Här var det helt fri ridning. Vi fick varsin häst och sedan var det bara att ge sig av. Riktigt spännande var det för mig som ännu inte är någon riktig hästkarl. Det känndes dock imponerande de gånger hästen gick åt det håll jag ville. Inte vet jag om det var tur eller skicklighet, men det gjorde mycket för min självkänsla.

Det har faktiskt slutat snöa nu utanför fönstret. Jag är ingen ung man längre, men det var i alla fall skönt att, om inte annat än i tankarna, få följa uppmaningen "Rid västerut unge man!" och drömma sig bort från Minnesotas kalla vinter till varmare trakter.

As Ever

Sven.

 

Eleni (Tidus matte)

31 januari 2010 22:51

ååå jag blir så imponerad, och delvis avis - för min nuvarande högsta dröm är att ta mig till vissa av de amerikanska naturområdena (inspirerat av mitt stora indianintresse) just för ridning i landskapet. Har ägt en underbar pålle som tyvärr gick bort efter 10 års vänskap, men visst är det något speciellt med kombinationen en stilla vaggande hästrygg och vacker natur. Tack för ännu en omgång underhållande läsning.

http://www.tidus.bloggagratis.se

 

Dengamleemigranten

31 januari 2010 23:55

Spännande med ditt inianintresse. Vi bodde för många år sedan i Oklahoma och jag jobbade inom restaurangbrancehen. Det var många "Native Americans" som jobbade där och jag blev mycket god vän med dem. Jag fick även ett indiannamn "Ten Speed". Det kom sig av att de ofta feluttalade Sven och det blev schvinn, vilket är ett känt cykelmärke här i USA. Dessutom var jag mycket snabb i vändningarna som ung och de tyckte jag rörde mig lika fort som en tioväxlad cykel. Alltså blev jag dubbad med namnet Ten Speed av den vi kallade Chief. Hans indiannamn var Chickahaja.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 12. Livet är som en påse.   Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med någonting.   Min påse har varit överfull och så tung att jag inte vågat lyfta den i ha...

    Steget in i dataåldern, När jag tog klivet över Atlanten tog jag också steget in i dataåldern. I Sverige levde jag från 1945 till 1983 utan datorer. Under min yrkesverksamma tid var det mest avancerade hjälpmedlet jag hade på mitt skrivbor...

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 10. Vad blev det av "Amerikabrevet"?   Ja, det kan man fråga sig. Jag hade tänkt mig den här som en serie brev skrivna av en svensk invandrare till Minnesota. Men som en gammal järnvägare sk...

English after Swedish       I dag blevjag påmind om min tid när jag under några år i slutet av 1960-talet hade postadressen "Järnvägen Bergsbrunna". Bergsbrunna är ett samhälle som ligger söder om Uppsala vid dubbelspåret till Stockholm. Jag...

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 8. Att ha ingenting att skriva.   Jag hade en gång en lärare som alltid hade slående kommentarer. På tal om slående, så var han släggkastare också och gick bland oss elever under namnet "Sl...