Bilden från inlandsbanan ovan får illustrera hur livet ligger framför mig. Rakt, hinderfritt och jag kan inte se slutet på det. The picture from a Swedish railroad illustrates the life ahead of me. Straight, no hinder and I can not see the end of it.

English below the Swedish

Ett typiskt dieselelektrisktlok såväl i Sverige som i Amerika har åtta körlägen. När järnvägare här i USA frågar varandra hur de mår, får man ofta svar som "Notch 4", eller "Notch 8". Säger man fyra så mår man halvdåligt, medan 8 är toppen, full fart. Just nu mår jag notch 8, riktigt bra alltså. Jag har ju så mycket på gång just nu. 

Det här blir en mängd spridda tankar och funderingar bara.

När jag nu är inne på järnvägstänkande så byggdes det i Sverige under åren 1942-1949 en ellokserie som fick litteran F. Det finns tre lok i den serien bevarade på järnvägsmuseer i Sverige. Jag är ju född mitt i den serien, 1945, och håller visserligen till på järnvägsmuseum två dar i veckan, men något museiföremål är jag verkligen inte. Jag är i full drift fortfarande. Människan är starkare än maskinen.

Borde jag börja leva resten av mitt liv någonannanstans? Flytta till Amarillo i Texas eller Uppsala i Sverige, eller varför inte till Venedig i Italien? I Amarillo köpte jag ett par cowboystövlar under en av våra resor runt i landet. I Uppsala mötte jag Chris och i Venedig åt jag mitt livs första pizza. Jag har alltså något som knyter mig till alla tre platserna - och hundra andra saker knyter mig till hundra andra platser. Det är lockande att börja om någonannanstans. Förslag emottages tacksamt.

De flesta av oss människor är seglivade och slitstarka. Det slog mig att den länstol jag sitter i när jag skriver ner dessa rader köpte jag när jag fick min första lägenhet. Det var 1970 när jag fick hyra en av lägenheterna i Bergsbrunna stationshus söder om Uppsala. Tyget på stolen är tunnslitet och har ett par hål där stoppningen kommer ut. Jag har lagt en stor handduk över stolen för att den skall se bättre ut. Jag har inte haft någon ansiktslyftning eller fettsugning för att se bättre ut. Människan är hållbarare än möblerna.

Förresten så finns inte Bergsbrunna stationshus kvar längre. Det är många år sedan det demolerades och gick i graven. Men jag har inte demolerats och begravts. Tvärt om håller jag på med att bygga upp kroppen genom motion och kostriktig mat. Och vägen till graven blir längre och länge.

Men vad vill/kommer jag att göra med resten av livet nu då? Jag har lagt upp en "att-göra-innan-jag-dör-lista" som jag updaterar så fort en ny tanke eller ide slår sig ner i mitt huvud.

Problemet är bara att det mesta kostar pengar. Därför har jag, som ni som läser min Facebook sida redan vet, börjat jobba igen. Visserligen bara deltid, men det kommer att hjälpa mig genomföra mina framtidsplaner.

Jobbet har en annan funktion också. Det hjälper mig att strukturera mitt liv, få mig att känna mig nyttig, och inte minst vidga mina sociala kretsar.

Jag har inte varit riktig sanningsenlig mot er. Jag behöver faktiskt lite hjälp med att få ett perfekt utseende. En del av min nya inkomst kommer jag att investera i nya löständer, så jag kan börja gapskratta igen utan att skämmas.

Sen innehåller min lista resor, korta och långa. En tågresa till Chicago. En flygresa till Sverige. Och så stärkande friluftsliv, med vandringar i naturområden. Och så matlagningskonst. Jag vill åtminstone inom det kulinariska området komma upp i klass med "The Swedish Chef" i Mupparna.

Men vi tar en sak i taget. Nu först det nya jobbet. Ingen stress. Min kloka svärmor sade: "Sakta kommer man långan väg".

ENGLISH

A typical diesel-electric train engine both in Sweden as well as in the US has eight steps in the trottle. The steps are called notches. When you ask a railroader how he is doing, you frequdntly get answers like "Notch 4, or "Notch 8". If he says four he is so and so, while 8 is great, full speed. Right now I feel notch 8, quite well thus. I have so much going for me just now.

This blogg will only be a lot of scattered thoughts and musings.

While I am thinking railroads a line of electric engines were built in Sweden in the years of 1942 - 1949. They got the littera F. There are three engines from that line saved, and on display in railroad museums in Sweden. I was born in the middle of that line, 1945, and spend two days a week at a railroad museum, but I am for sure not any old item on display there. I am still in full working condition. The human being is stronger than the machine.

Should I live out the rest of my life somewhere else? Move to Amarillo, TX or Uppsala in Sweden, or why not Venice in Italy? During pur travel in the US I bought a pair of cowboy boots in Amarillo. I met Chris in Uppsala, and I ate my first pizza in my life in Venice. I thus have something tying me to all three places - and hundred other things tying me to hundred other places. It is tempting to start all over somwhere in a new place. Suggestions are accepted thankfully.
Most of us human beings are tuff and hardy. It hit me that the armchair I am sitting in writing these lines I bought when I got my first apartment. It was 1970 when I rented one of the two apartments in the railroad station building in Bergsbrunna south of Uppsala. The fabric on the chair is worn thin and has holes where the filling comes out. I have covered the chair with a large beach towel, so it looks better. I have not had any facelift or lipo-suction to look better. The human being is more durable than the furniture.

By the way, Bergsbrunna station building is no more. Many years ago it was torn down and went to the grave. But I am not torn down or buried. Contrary, I am building up my body through exercise and eating healthy. And my road to the grave gets longer and longer.

But what do I want to do/will I do with the rest of my life then? I have started a bucket list which I update as soon as a new thought or idea shows up.

The only problem is that most of the things I have on my bucket list cost money. Thats why I, as you who follow my Facebook page know, have begun working again. Only part time, but it will help me execute my dreams for the future.

The job has another function too. It helps me to structure my life, make me feel needed, and not least of all expand my social life.

I have not been compleately truthful to you. I actually need little help to get a perfect appearense. Some of my new earnings I am going to invest in new dentures, so I can let out a real good guffaw without being ashamed.
Then my bucket contains travel, short and long. A train ride to Chicago, IL. A flight to Sweden. And then building up my body by outdoor activities, hikes in national- and state parks. And then cooking my own food. I want within the culinary realm come up in at least the same class as the Swedish Chef in the Muppet Show.

But let's take one thing at a time. Now first my new job. No stress. My clever mother-in-law said: "Slowly and steady takes you far away."

Foton/Pictures: 1. Chris och jag vid en Rysk sovvagn. Chris and I by a Russian sleeper. 2. Chris och jag vid Röda Torget i Moskva. Chris and I at the Red Square in Moscow. 3. Min kusin Kerstin vid den vagn som skulle ta henne tvärs över Sibirien. My cousin Kerstin at the car that was going to take her across Siberia. 4.Sista gången vi besökte Leningrad var det kall vinter. The last time we visited Leningrad it was cold vinter.

English after the Swedish

Jag har gjort tre resor till Ryssland. Två av dem med Chris. Den första resan, som jag gjorde innan Chris kom in i mitt liv, var en gruppresa i slutet av oktober 1971. Den gick till Leningrad (Sankt Petersburg nu) och Moskva. I Leningrad såg vi en operett och en balett. I "Beriozka" butken köpte jag goda chokladkakor. I dessa butiker fick man bara betala med västvaluta. Ett fiffigt sätt för Ryssland att få in västvaluta och priserna var jämförelsevis billiga i dessa butiker. Så blev det naturligtvis Vinterpalatset och Eremitaget med dess ofattbara konstsamling.

Så var det dags att ta inrikesflyget till Moskva. Det blev en lite nervpirrande upplevelse för mig som visste lite om flygplan. Vi tog plats i planet och flygvärdinnorna, äldre, kraftiga damer i vardagskläder och med huckle på huvudet gick och delade ut hårda karameller att suga på. Det var för att minska öronbesvären vid lufttrycksförändringen. Sen kom en traktor och drog oss ut till änden av startbanan. Jag hade inte sett några skevroderviftningar eller annan kontroll att allt fungerade. Motorerna hade heller inte startats och varmkörts. Traktorn kopplades ifrån och körde åt sidan. Motorerna startades, gick genast upp på fullvarv och vi fick fart och lyfte genast. Inget slöseri med flygbränsle. Hur som hellst så landade vi senare på flygplatsen i Moskva och allt tycktes ha fungerat som det skulle. Vad är det för trams västvärldens flygföretag håller på med, varmkörning, roder- och instrumentkontroll?

I Moskva inkvarterades vi på det relativt moderna Intourist hotellet vid Gorkigatan i centrum. På kvällen gick vi på Bolshoi-teatern och såg en mycket imponerande balettföreställning. En annan dag åkte vi spårvagn till Folkhushållningsutställningen och såg stora Vostock rymdraketer bland annat. På kvällen blev det ett cirkusbesök. Även det blev en imponerande tillställning. Den resterande tiden blev det besök vid Röda torget, Kremel och andra historiska platser. Vi fick en del tid för oss själva också, och den tiden utnyttjade jag till att söka upp den förre premiärministern Nikita Chrusjtjov's grav. Han hade avlidit endast en månad tidigare. Det var en mycket enkel grav på en vanlig kyrkogård, men med mycket blommor och ett svartvitt foto av Chrusjtjov på den låga anspråkslösa gravstenen. Han blev avsatt och nekades statsbegravning, därav den enkla graven.

Hemresan från Moskva skedde med SAS och med alla de vanliga säkerhetsrutinerna innan start. Flygvärdinnorna bar proper uniform och på den tiden, 1971, fick vi såväl kaffe som mat på hemresan, inte bara hårda karameller att suga på.

Min andra resa i österled skedde 1976 då Chris och jag följde min kusin Kerstin till Moskva. Kerstin skulle besöka en väninna i Japan och hade beslutat resa dit med transsibiska järnvägen. Vi hade bokat våra resor på olika resebyråer, så Kerstin och vi hamnade på olika hotell. En liten rolig episod var när Kerstin en kväll skulle ta en taxi från vårt hotell till sitt hotell. Vi stod vid en starkt trafikerad gata med många taxibilar. Hur vi än vinkade och skrek var det ingen taxi som stannade. Det stod en polis lite längre ner på gatan. Chris gick fram till honom och förklarade vårt predikament. Polisen gick ut i gatan, visslade i sin pipa och pekade på en taxi. Taxin tvärbromsade och körde in till trottoaren. Polisen och Chris förklarade för taxicahauffören till vilket hotell han skulle skjutsa kusin Kerstin, och så for de iväg. Kerstin berättade när vi träffades nästa dag att taxichauffören hade varit väldigt artig och pekat ut alla sevärdheter de passerade på vägen.

Chris och jag hade bokat vår resa så sent att vi var tvugna att ta ett VIP-paket för att kunna besöka Moskva samtidigt som Kerstin och kunna åka med samma tåg som Kerstin. Det innebar att vi hade tillgång till en stor svart limousin med chafför/guide vissa dagar. Det utnyttjade vi naturligtvis till fullo. Vi hade några fina dagar och såg mycket innan Kerstin tog tåget österut och vi tog tåget västerut igen.

Redan året därpå, 1977, reste Chris och jag till Leningrad för att häsla på Chris' gamla vän och skolkamrat Brita, som studerade Ryska där. På tågresan till Leningrad hände, så här i efterhand, en rolig sak. Gränskontrollen vid Ryska gränsen visste vi sen tidigare resor var mycket intensiv och omfattande. Militärer gick längs vagnarna med hundar och lyste under dem med ficklampor. Inuti vagnarna kollades kupeerna noga. Man lyfte på madrasserna i vår sovvagn. Vårt problem kom när en militär kollade Chris' handväska. Han hittade nämligen en gammal handlingslista där. Den var på svenska med noteringar vad hon hade köpt och kvantiteter. Det var alltså en uppställning av ord han inte förstod och så siffror. Det måste alltså vara en hemlig kodlista. Chris försökte förklara, men det hjälpte inte. Han tog listan och våra pass och försvann. Det tog en rejäl tid, under vilken vi blev allt oroligare, innan han kom tillbaka och utan ett ord lämnade tillbaka listan och våra pass. Förmodligen hade man lyckats tolka orden och insett att det inte var koden för att störta regimen i Ryssland.

Genom Britas försorg fick vi sedan under några dagar se Leningrad icke som turister, utan som de vanliga innevånarna i staden. Vi åt enkel mat på små restauranger med igenimmade fönster. Vi var där mitt i vintern och det var kallt. Britas studentrum var mycket enkelt och primitivt. Floden Neva var istäckt och många var ute och vinterfiskade på floden. Den här vistelsen i Leningrad var en intressant och anorlunda reseupplevelse.

Sedan blev det bara Europaresor och så till det stora landet i väster.

English

I have made three journies to and in Russia. Two together with Chris. The first trip, which I took before Chris entered into my life, was an arranged group travel tour at the end of October 1971. We visited Leningrad (St Petersburg today) and Moscow. In Leningrad we attended an operetta and a balett. In the "Beriozka" store I bought tasty chocolate bars. In these stores you could pay only with currency from the western world. A tricky way for Russia to acquire west currency and the prices were comparable low in these stores. Then it of course was a visit to the Winter Palace and the Hermitage museum with its vast art collection.

Then it was time to take the local flight to Moscow. It became a somewhat nerve wracking experience for me who know some about airplanes. We boarded and the flight attendants, older, heavy set ladies in regular clothing and with bandanas on their heads, came and handed out hard candy to suck on, to release the air pressure in the ears at the take off. Then a tractor came and pulled the airplane to the end of the runway. I had not seen any rudders moving or other signs of pre take off checks. Neither had the engines been started and warmed up. The tractor was released and moved away. The airplane engines was started, full trottle direct and we accelerated and took off. No waste of fuel. Anyhow we landed at the Moscow airport safely, and all looked like it had worked fine. What kind of nonsense does the western airlines do, warming up the engines, rudder- and instrument-checks before take of?

In Moscow we booked into the comparely modern hotel at the Gorki street down town. In the evening we went to the Bolshoi-theatre and saw a very impressive ballet performance. One day we took the tram to the Exhibition of Achievements of National Economy (Vystavka Dostizheniy Narodnogo Khozyaystva (VDNKh)) and saw hugh Vostoc rockets among much more. in the evening we attended a circus performance. That was also imposing. Rest of the time we had in Moscow we saw The Red Square, Kremlin and other historical buildings and places. We had some free time also. I used that time to find the grave of the old prime minister Nikita Khrushchev, who had died just a month earlier. It was a simple grave in a common cemetary, but with lots of flowers and a black and white photo of Khrushchev on the low, common marker. He was removed from power and denied state burial, thus the simple grave.

Our flight home from Moscow was with SAS and had all the safety checks before start. The flight attendants had proper uniform, and 1971 we were served both coffee and food on our flight home, not only hard candy to suck on.

My second travel to the east happened 1976, when Chris and I accompanied my cousin Kerstin to Moscow. Kerstin was goig to vsit a girl friend in Japan and had decided to got there by the Trans Siberian railway. We had booked our travel at different trave agents. Thus Kertin and we ended up in different hotels. A small funny episode happened when Kerstin one evening was going to take a cab from our hotell to her hotell. We stood at a busy street with many cabs drivng by. We waived and yelled, but no cab stopped. A polisman stood a little further down the street. Chris went up to him and explained our problem. The polisman stepped out into the street, blow his whistle and pointed at a cab. The cab stopped immediately and came into the sidewalk. The polisman and Chris explained what hotell Kerstin was going to, and they took off. Next day when we met Kerstin again she told us that the cabbie had been very polite and pointed out all the attractions they had passed.

Chris and I had booked our trip so late that we had to take a VIP-packet to be able to visit Moscow at the same time as Kerstin and also travel with the same train as her. The packet included access to a limousine with driver/guide for a couple of days. We really took advantage of that. We had some nice days and saw a lot before Kerstin took her train going east and we took our train going west again.

Already the following year, 1977, Chris and I went to Leningrad to visit an old friend and schoolmate of Chris', Brita, who was studying the Russian language there. During the train trip happened, in aftersight, a funny thing. Since our earlier train trip to Russia we knew that the border control at the Russian border was very throughly and extensive. Soldiers walked alongside the railcars with dogs and used flash lights to check under the cars. Inside the cars the compartments were checked from floor to ceiling. They checked under the bed matresses in our comparment. Our problem occured when a soldier checked Chris' handbag. He found an old shopping list in the handbag. It was written in Swedish listing what to buy and how much of each item. It was thus a listing he did not understand and numbers. It has to be a secret code list. Chris tried to explain, but he did not buy it. He took the list and our passports and dissapeard. It took a long time, during which we became more and more worried, before he returned and without a word gave us the passports and the list. Probably somebody had succeeded in translating the list and figured ut that it was not the code to topple the Russian government.

Thanks to Brita we were able to experience Leningrad as common people, not tourists, during a few days. We ate simple food in small restaurants with the windows all frosted over. We were there in the middle of the winter and it was cold. Brita's dorm room was very simple and old. The river Neva was cowered by ice and many people were out ice fishing on the river. This visit to Leningrad was an interesting and little different experience.

After that we just traveled around in Europe and then to the big country in the west.

English after the Swedish

Lilly Christina "Chris" Nyström föddes den 20:e maj, 1947 i Karperö by norr om Vasa i Finland. Hennes mor var Signe Alina Nyström (Holm) och hennes far var Axel Sigfrid Nyström.

Axel hade tillbringat en del av sitt liv i Kanada och Amerika. Han reste tillbaka till Amerika redan innan Chris var född för att skaffa jobb och ordna med bostad för sin familj. När Chris var ett år gammal tog Signe och hon Amerikaångaren M/S Stockholm från Helsingfors till New York. Axel mötte på kajen och tog sin familj till den bostad han hade skaffat i stadsdelen Bronx.

Axel arbetade som mekaniker på ett stort bageri, Levy's Rye Bread, som låg i Brooklyn. Signe var husmor, men arbetade även som hemhjälp. Chris växte upp i Bronx och gick i folkskolan i närheten. Hemma pratade man svenska, så hon växte upp tvåspråkig. Hon har berättat att hennes uppväxtmiljö mycket påminner om den som finns i "West Side Story".

När Axel pensionerades flyttade familjen "hem" till Signes hemgård i Karperö. Chris var fortfarande i skolåldern. Hon hade svårt att anpassa sig i finländska förhållanden med sin uppväxtbakgrund. Hon gick på flera folkhögskolor, men längtade tillbaka till Amerika.

I slutet av 60-talet sökte hon till Oral Roberts University i Tulsa, Oklahoma och blev antagen. Hon studerade biologi där med ryska språket som andra ämne. Hon trivdes i den amerikanska miljön och fick många vänner där.

Efter examen 1971 ville hon vidareutveckla det ryska språket och fortsatte språkstudierna vid en skola som löd under "Radio Free Europe" i Munchen, Tyskland. Där utvecklade hon även sina tyska språkkunskaper. Hon kom alltså att behärska engelska, svenska, finska, tyska och ryska. Vissa språk perfekt andra behjälpligt.

Chris ville dock gå djupare i det ryska språket och började på en ryskkurs vid universitetet i Uppsala. Och det blev hennes öde. Hon bodde på Nykterhetsvännernas Studenthem Arken i Uppsala. Jag bodde vid den tiden också i Uppsala och hade många vänner på det studenthemmet. Varje söndagskväll hade man "Söndagsfika" i sällskapsrummet i vilket jag deltog. Det blev plötsligt "inne" att dricka te, men jag såg alltid till att det fanns en kaffepanna på spisen i köket också. Chris föredrog även kaffet över teet, varvid vi ofta stötte samman vid kaffepannan och så blev det naturligt att vi satte oss bredvid varandra med våra kaffekoppar. Det ena ledde till det andra och så gifte vi oss den 20:e april 1974. "Där ser man faran av at dricka kaffe!" sade våra vänner.

Chris avslutade sina studier och började arbeta i stället. Hon fick jobb vid lantbruksuniversitetet i Ulltuna söder om Uppsala. Med sina språkkunskaper, speciellt den perfekta engelskan, blev hon eftertraktad som språkgranskare åt professorer och blivande sådana som publicerade sina arbeten och avhandlingar på engelska. Hon var anställd som sekreterare åt professorn på avdelningen för "Husdjurens utfordran och vård" (Hans Wiktorsson).

När jag 1975 blev befordrad till en tjänst vid SJ med placering i Umeå, flyttade vi dit. Chris hade inte svårt att få jobb vid universitetet där. Hon jobbade vid många avdelningar, men jag minns att hon tyckte det var mest spännande att arbeta åt professorerna inom avdelningen för Teoretisk Plasmafysik.

Under tiden vi bodde i Umeå reste vi var och varannan vecka till Chris' mor, som nu var änka sedan många år tillbaka, på hemgården i Karperö, Finland. Det var mycket tät bilfärjetrafik i Vasabåtarnas regi över Kvarken från Holmsund i Sverige till Vasklot i Finland. Under sommaren cyklade vi till Holmsund och tog cyklarna med på färjan för att sedan cykla från Vasklot till Karperö.

Ni som läst mina tidigare bloggar vet att 1983 flyttade vi till USA. För att börja någonstans så hade Chris ansökt till och kommit in vid Oral Roberts University i Tulsa, Oklahoma igen. Den här gången för att ta en "bachelor" examen. Vi bodde i studentbostäderna för gifta med egen tvårummare. Efter en tid i hettan och fuktigheten där sade jag till Chris att hon fick välja, antingen flyttar vi tillbaka till Sverige, eller också någonstans i USA där en svensk kan bo. Hon valde Minnesota.

På hösten 1983 flyttade vi alltså till St Paul. Evangelisten Billy Graham hade sitt högkvater i Minneapolis och Chris som alltid tyckt mycket om att läsa och skriva fick ett jobb som sekreterare på Billy Graham School of Christian Writing. Hon trivdes bra med det, men för henne var det inte nog. Hon började även arbeta som frilans fotojournalist (jag hjälpte henne att förvandla badrummet vårat till ett mörkrum, där hon framkallade och komponerade sina foton) och sände in bidrag till de svenskamerikanska tidningar som fanns här då, bland annat Nordstjernan-Svea, som publicerades varje vecka i New York. Chris blev med tiden den tidningens regionalredaktör för "Upper Midwest".

Inte ens det var nog för henne. Hon startde sitt eget postorderföretag, Marcus International, där hon sålde svensk musik (kassetter-CD), kalendrar, vykort med mera till den svensk-amerikanska marknaden. Hon köpte från importgrossister, men importerade även en del själv direkt från Sverige. (Jag hjälpte henne med transport och förtullningsfrågor).

1988 firades 350 årsjubileet av den första svenska kolonin i Amerika, Fort Christina, nu en del av Wilmington, Delaware. Bemanningen utökades vid det svenska konsulatet här i Minneapolis och Chris fick jobbet som pressombud vid konsulatet under generalkonsuln Karl-Erik Andersson. Det var mycket arbete med firandet och Chris fick chansen att träffa en mängd svenska kändisar och det svenska kungaparet.

Efter att det arbetet var avslutat koncentrerade hon sig på fotojournalistiken och postorderföretaget. Hon började även skriva böcker. Det tog dock aldrig riktig fart, men det finns nog flera bokmanus i lådorna i garaget här.

Hon var mera flexibel i jobben än jag och hade tillfälle att så gott som varje år resa till Scandinavien på besök. När hennes mor blev sjuk och dog blev det flera resor per år.

Hon ville alltid ha utmaningar och ett av de sista bevisen för det var att hon år 2012, vid 65 års ålder, tog sin juridiska doktorsexamen. Hon ägnade sig sen åt ett av de intressen som låg henne varmast om hjärtat, djurens väl och ve. En av de organisationer hon stödde var The Animal Legal Defense Fund.

Vi begåvades aldrig med några barn, så Chris öppnade dörren för hundar och katter. Under vår tid här i USA har vi haft tre hundar, Dalmatiner, och 12 katter, allt ifrån vildkatter till Norsk Skogskatt.

2015 blev Chris sjuk. Hon åkte in och ut på sjukhus och långvård. Hon hatade långvården. Hon var en självständig människa och kunde inte stå ut med att vara beroenda av andra. Lyckligtvis kunde jag ha henne hemma de sista månaderna under ett program som kallas "Hospice". Här hade hon sina katter, kude se sina favoritfilmer på DVD och ha mig nära 24 timmar om dygnet som "passopp". Chris dog den 1:a mars 2016. Huvudorsaken var förmaksflimmer och blodpropp i hjärtat.

Chris fick dock vara med om mycket under sin livstid. Fast bostad i tre olika länder. Mycket varierande utbildning. Många intressanta och givande jobb. Resor i många länder. Många intresseområden. Allt detta tack vare att hon var en drivande människa som inte såg några hinder för att göra det hon ville och kände för.

Och hon var en spännande, jobbig, och underbar livskamrat för mig i 42 år, utan vars inflytande jag aldrig skulle ha fått ett så rikt liv som jag har fått.

Tack Chris! Må du nu vara förenad med alla dina fyrfota vänner som gått före dig.

English

Lilly Christina "Chris" Nyström was born May 20, 1947 in the small village of Karperö north of Vasa, Finland. Her mother was Signe Alina Nyström (Holm) and her father was Axel Sigfrid Nyström.

Axel had spent a large portion of his life in Canada and America. He moved back to America already before Chris was born in order to get a job and an apartment ready for his family. When Chris was one year old, Signe and she took the oceanliner M/S Stockholm from Helsinki to New York. Axel met them at the dock and took his family to the apartment he had rented in the Bronx.

Axel worked as a mechanic at a large bakery, Levy's Rye Bread, located in Brooklyn. Signe mainly was a home maker but also worked as a cleaning lady/maid. Chris grew up in the Bronx and went to school close by. At home they spoke Swedish, so she grew up bilingual. She told me that her environment much looks like what can be seen in "West Side Story".

When Axel retired, the family moved "home" to Signe's homestead in Karperö. Chris was still at school age. She had difficuly assimilate in the Finnish environment with her American background. She attended several folk high schools, but longed back to the US.

In the late 60-ies she applied to study at Oral Roberts University (ORU) in Tulsa, OK, and was accepted. Her major was biology and her minor was Russian language. She really liked the American environment and got many friends during the years there.

After graduation 1971, she wanted to work more on her Russian language and continued her studies at "Radio Free Europe" in Munich, Germany. There she also developped her German language. She thus could communicate in English, Swedish, Finnish, German, and Russian. Some of the languages she spoke perfectly, other more just to get understood.

However, Chris wanted to work on her Russian studies and did begin a course at Uppsala University in Sweden. And that sealed her destiny. She lived at Nykterhetsvännernas Studenthem Arken i Uppsala, Sweden. At that time I also lived in Uppsala and had many friends at Arken. Every Sunday evening there was open house there called "Sunday coffee", which I attended regularly. Then it became popular among the students to drink tea, but I always made sure that there was a pot of coffee boiling in the kitchen too. Chris also preferred coffee, so we often met in the kitchen at the coffee pot. And then it just came naturley that we sat together drinking our coffee. One thing led to another and we got married April 20, 1974. "There you can see the danger of drinking coffee" our friends said.

Chris quit her studies and begun to work in stead. She got a job at the Agricultural University at Ulltuna, south of Uppsala. Thanks to her language knowledge, especially the perfect English, she was appreciated by the professors and students who publiced their works in the English language. She proof read their works. She was oficially working as secretary to the professor at the department for "The domestic stock, feeding and care" (Hans Wiktorsson).

When I 1975 was promoted to a position with the raiload in Umeå, we moved there. Chris had no difficulty finding a job at the university in Umeå. She worked at many different departments, but I remember she thought it was most exciting to work for the professors at the department of Theoretical Plasma Physics.

While we lived in Umeå we travelled almost every week to see Chris' mother, who was a widow since many years, on her homestead in Karperö, Finland. The car ferry traffic was frequent over Kvarken from the harbour at Holsund, Sweden to the harbour at Vasklot in Finland. During the Summer we used our bicycles and took them on the ferry.

You who have read earlier bloggs know that we moved to the US 1983. To begin somewhere Chris had applied to Oral Robeerts University (ORU) in Tulsa, OK. She was accepted, this time for a bachelor program. We lived in a two bedroom apartment in the student housing for married families. After some time in the heat and humidity I told Chris she could choose, either we moved back to Sweden or find some plase in the US where a Swede could live. She choose Minnesota.

In the Fall of 1983 we thus moved to St Paul. The evangelist Billy Graham had his headquarter in Minneapolis and Chris, who since her youth had loved reading and writing got a job as secretary at Billy Graham School of Christian Writing. She really loved it, but for her it was not enough. She even begun working as free lance journalist (I helped her convert our bathroom to a darkroom where she develloped and coppied her photos) and sent in illustrated articles to the different SwedishAmerican newspapers that were published here, among other Nordstjernan-Svea, which was published weekly in New York. Soon she was the regional editor for that paper here in Upper Midwest.

Not even that was enough for her. She started her own mail order business, Marcus International, where she sold Swedish music (cassettes and CD), calendars, cards and much other things to the Swedish American market. She bought from importers, but imported som direct from Sweden (I helped her with transportation issues and clearing US Customs).

1988 was the 350 year jubilation for the first Swedish colony in America, Fort Christina, now a part of Wilmington, DE. The staff at the Swedish Consulate here in Minneapolis was increased and Chris got the jobb as Press Secretary for the New Sweden celebrations under the Consul General Karl-Erik Andersson. It was a lot of work to plan and execute the celebration and Chris had the opportunity to meet a lot of well known Swedes, even the Swedish King and Queen.

After this work was finished she concentrated working as a photo journalist and with the mail order business. Sheoaso begun writing books. It never took off, but there are several book manuscrips in boxes in the garage here.

She was more flexible in her jobs than I was and had thus the possibilities to nearly every year take a trip to Scandinavia. When her mother became ill and died she made several trips every year.

She always looked for challenges and one of the last profs of that was that she 2012, at the age of 65, was awarded a juris doctor degree. After that she spent most of her time on what was closest to her, the care for animals and their rights. One of the organisations she was involved in was The Animal Legal Defense Fund.

We were never blessed with ant children, so Chris opened our door for dogs and cats. During our time here in the US we have had three dogs, Dalamatians, and 12 cats, all from feral cats to Norwegian Forest Cats.

2015 Chris became ill. She went in and out of hospitals and rehabilitation centers. She hated the rehabilitation centers. She was a very independent person and could not stand having to depend on other people. Luckily I could have her at home the last months under a program called "Hospice". Here at home she had her cats, could watch her favorite movies on DVD and have me close 24 hours a day as "assistant". Chris died March 1, 2016. The main cause was atrial fibrillation and a blood cloth in the heart.

Chris had lived a full life. Lived in three different countries. Very variated education. Many interesting and rewarding jobs. Traveled in many countries. Many areas of interest. All this due to the fact that she was a progressive person who did not see any hinder why she should not to do what she felt for and liked.

And she was an exciting, difficult, and wonderful wife for me during 42 years. A person that gave me a very rich life myself.

Thank you Chris! May you now be reunited with all your fourlegged friends that have gone before you.

English after the Swedish

Nu har folk börjat undra vad jag jobbade med i Sverige. Så här kommer åren 1962 till 1983 för den som orkar läsa.

Efter min realexamen 1962 så hörde min mor i ett kafferep att SJ Huvudverkstad i Örebro sökte kontorsfolk. Jag lämnade in en ansökan, fick en intervju och blev erbjuden en tjänst som expeditionsvaktsaspirant (Xvasp) längst ner på skalan.

Jag började på avlöningskontoret. Där räknade vi ut avlöningen för de 1200 verkstadsarbetarna som arbetade vid verkstaden. Vi var nio personer på avlöningskontoret, uppdelade i tre lag med tre personer i varje. Allt arbete i verkstaden skedde på ackord, så det var mycket räknande. På 60-talet betalades avlöningen ut i kontanter tillsammans med en avlöningslista i ett kuvert till var och en av verkstadsarbetarna. Dagen innan avlöningsdagen lämnade kontorschefen en lista till banken över hur mycket kontanter vi behövde för följande dag och hur mycket i varje valör. På avlöningsdagen tog kontorschefen och hans närmaste man två resväskor var och for i en taxi till banken och hämtade kontanterna. När de kom tillbaka vidtog det tidsödande arbetet med att gå igenom avlöningslistorna och räkna upp hur mycket varje verkstadsarbetare skulle ha i lön och stoppa ner kontanterna tillsammans med arbetarens avlöningslista i ett kuvert med hans/hennes namn och nummer (17/25 till exempel. Avdelning 17 - plåtslagareverkstaden och arbetarens personliga nummer).
Arbetet tog hela dagen och den dagen beställde vi upp härliga mackor - halva brödkakor med allt tänkbart på, ost, ansjovis, ägg, smörgåskött, kaviar, sallad och jag minns inte allt. På kvällen gick vi i tvåmannalag ut i de olika verkstäderna och delade ut avlöningskuverten, en delade ut och den andre var ansvarig för kvittolistorna.

Jag blev också utlånad till de olika verkstadskontoren när de behövde hjälp. Där hade varje lok, motorvagn, sovvagn osv ett eller flera kort med uppgifter om vad man hade gjort med dem, helrenovering, reparationer och annat. Och dessa kort skulle alltid uppdateras.

Sen jobbade jag ett tag på personalavdelningen med sjukärenden, semestrar, tjänstledigheter och annat. Jag hade då blivit befodrad till Järnvägsexpeditör (Jxp).

1966 ansökte jag om att bli antagen till Järnvägsassistentutbildningen (intern befälsutbildning). Efter två dagars tester i Stuvsta, blev jag antagen till kursen som började 1967. Det var en tvåårig kurs med omväxlande teoridelar på SJ Skolan i Tomteboda och vid Stockholm Central och praktik ute på fältet, lokförare Hallsberg, tågklarerare Örebro, studiebesök vid färjetrafiken i Helsingborg och så vidare. Vi utexaminerades 1969. Efter kursen blev jag placerad på Uppsala Trafikområde med kontorslokalerna på andra våningen i Centralstationshuset i Uppsala.

Jag lyckades få en lägenhet i det nedlagda stationshuset i Bergsbrunna, söder om Uppsala på linjen mot Stockholm. Till Uppsala Trafikområde hörde en mängd underlydande smärre stationer som till exempel Sala och Knivsta. Vi hade också ansvar för delar av linjerna till Stockholm, Enköping, Sala, Gävle och Rimbo. Det var olika trafikformer på de olika linjerna. Tll Stockholm var det elektrifierat dubbelspår. Till Enköping var det oelektrifierat enkelspår, till Rimbo var det oelektrifierat smalspår till exempel. Jag gillade verkligen jobbet med tidtabeller, planering och även vikariat som Sationsmästare i Morgongåva.

1973 sökte jag och fick en tjänst som Byråassistent (Bra) vid Centralförvaltningen i Stockholm på den Kommersiella avdelningen. Närmare bestämt på Kagn 1 - (Kommersiella avdelning, gods, norden, livsmedel, kemikalier och oljor). Vi förhandlade alltså med företag inom de brancherna om järnvägstransporter och skrev fraktavtal när vi kommit överens om transportvillkoren och priserna.

1975 blev jag befordrad till Transportkonsulent (Tpk) och fick mitt egna geografiska ansvarsområde. Jag blev placerad som chef för Försäljningsenheten i Umeå med ansvar för vagnslasttrafiken i Västerbotten och styckegodstrafiken i hela Övre Norrland. Jag besökte alltså sågverk, pappersbruk och andra industrier och fann ut deras transportbehov, gav dem förslag på transportlösningar och prisförslag och om de valde järnvägstransport skrev jag fraktavtal med dem. För de större företagen inom mitt revir, som till exempel Boliden i Skelleftehamn och Volvo Umeverken var min chef i Luleå ansvarig. Det här var en mycket intressant del av mit liv, jag reste runt i regionen mycket och träffade många trevliga och intressanta människor. En stor del av de industrier jag besökte låg längs inlandsbanan i orter med namn som Dorotea och Vilhelmina, men även Arvidjaure, Storuman, Glommerskräsk och Lycksele, med flera, och jag hade även några styckegodsindustrier jag besökte i Gällivare och Kiruna.

Varje år tog vi långsemester, Chris från Universitetet där hon jobbade som instutitionssekreterare och jag från SJ, och reste runt i Chris' "hemland" USA. Jag blev mer och mer fäst vid USA och Chris ville flytta "hem" igen. Sagt och gjort, 1983 sade vi adjö till Sverige och flyttade till USA.

Jag minns dock fortfarande min tid vid SJ som mycket givande, interssant och till och med roande. Jag ångrar verkligen inte den delen av mitt liv.

English

Now people have begun asking about my work in Sweden. So here is what I did during the years from 1962 to 1983 for whoever has the strenght to read it.

After my high school exam 1962 my mother heard at a womens coffee party that the State Railroads main shops in my hometown Örebro was looking for office workers. I put in my application, had an interview and was offered a job at the bottom of the pack.

I begun working at the payroll department. We calculated and paid the wages for the 1200 shop workers there. We were nine persons at the payroll department split up in three groups with tree persons in each. All duties in the shop were based on "ackord" (a type of contract works), so there were a lot of calculations to be done. In the 60-ies the payment was done by cash together with a pay stub in an envelope for each worker.The day before the payday our office boss sent a memo to the bank listing how much cash we need in what denominations. On payday morning our boss and his second in command man took two suitcases each and took a taxi to the bank to pick up the money.

On the payday we worked intensely all day and that day we ordered up big gorgeous open face sandwiches from the cafeteria - they had everything on them, cheese, anchovis, egg, meat, green sallad, I do not remember all. In the evening we went out in four teams of two to the different shops and handed out the pay envelopes, one handed out the envelope and the other person collected the signed recipts.

Sometimes I also helped in the different shop offices when they were short on people. There each engine, motorcar, sleeper and so on, had one or more cards with information about what had been done to them, complete overhaul, partial restoration and so on. These cards always needed updating.

Then I worked at human resources with sick leaves, vacation allotments, leave of abcence and similar. I had by then claimed up some steps on the ladder. 1966 I applied to the railroad officer education at the railroad school. After two days tests in the city of Stuvsta (south of Stockholm) I was accepted for the course that started 1967. It was a two year education with mixed theoretical education and practical education. After the course ended in 1969 I was stationed at Uppsala Trafic Area with offices on the second floor in the central station building in Uppsala.

I was lucky to get an apartment in the not any longer used station building in Bergsbrunna, south of Uppsala on the line to Stockholm. The Uppsala Trafic Area had several sub stations as for exaple Sala and Knivsta. We also were responsible for part of the rail road lines to Stockholm,Enköping, Sala, Gävle and Rimbo. It was different traffic and safety forms on the different lines. To Stockholm it was elecrified double track. To Enköping it was a not elektrified single track. To Rimbo it was a not electrified narow guage track. I really liked to work with time tables, planning and even substituting for the Stationmaster at Morgongåva.

1973 I applied for a position as Senior Clerical Officer at the Central Administration in Stockholm, the Commercial Department. Moer specific at the office that was responcible for the freight transports of food items, chemicals, and oils. We thus arranged railroad transports for manufacturers within these areas and negotiated freight, and finally created contracts for these transports.

1975 I was promoted to Transportation Consultant and got my own geographical territory. I was stationed in Umeå responsible for the full railcar loads from the county of Västerbotten and the less than a full carload freight from all of northern Sweden. I thus visited sawmills, papermills and other industries to find out their need of rail transports, gave them suggestions on transport alternatives and costs. If they choose transports by rail I created contracts for them. Regarding the really big industries within my territory like Boliden Mining in Skellefteamn and Volvo Umeverken my boss in Luleå was responsible for those industries. This was a very interesting part of my life. I travelled extesively and met very many nice and interesting people. Many of the industries I visited were located along the inland railroad in small towns like Dorotea and Vilhelmina, but also Arvidsjaure, Storuman, Glommerskträsk and Lycksele and many more. I also had some less than full railcar load customers in Gällivare and Kiruna.

Every year we took a long vacation, Chris from the University, where she worked as secretary for various professors, and I from the railroad. We then travelled extecively in Chris' "homeland" USA. I became more and more familiar with the US and Chris wanted to move "home" again. Said and done, 1983 we said good bye to Sweden and moved to USA.

However, I still remember my time with the Swedish State Railroads as rewarding, interesting and even fun. I do not regret that part of my life.

På höjdpunkten av min karriär - At the high point of my career

English below the Swedish.

En av mina svenska läsare ville jag skulle berätta lite om vad jag jobbade med här i USA och hur arbetsförhållandena var. Det här är vad jag minns:

Vi hade just flyttat till St Paul, MN på senhösten 1983. Vi hade lyckats få en källarlägenhet i St Anthony Park. Inte långt därifrån fanns det ett mindre industriområde. Jag hade just börjat söka arbete och såg av en tillfällighet enthat skylt utanför ett större distributionscenter på vilken det stod att det distributionscentret sökte tillfällig arbetskraft inför den kommande julruschen. Jag kan ju alltid ta ett tillfälligt säsongsarbete medan jag söker ett ordentligt jobb, tänkte jag och gick in och fyllde i ett anställningsformulär. Jag blev intervjuad av två personer på direkten, Sharon Kolstad och hennes chef Jim Mack. Det verkade som om de var desperata för hjälp och eftersom det var ett tillfälligt jobb och de kunde avskeda mig om de inte gillade mig, anställde de mig på stående fot.

Distributionscentret tillhörde varuhuskedjan Dayton's Department Stores, med huvudkontor i Minneapolis. Mitt arbete bestod i att bryta storförpakningar av allehanda varor, prismärka dem och sen paketera om dem i mindre förpackningar, lagom stora för att gå ut till de olika butikerna. Det var ganska enkelt jobb med lägsta möjliga lön, men jag kom punktligt till mina arbetspass och var nykter. Vidare hade cheferna sett av mina ansökningspapper att jag hade logistikbakgrund från Sverige, så en dag kallade en av dem, jag tror det var Jim Mack, in mig på kontoret och frågade om jag var intresserad av fast anställning på firmans importkontor i Minneapolis.

Visst var jag det och åkte ner till centrum av Minneapolis där huvudkontoret var inrymt i den stora byggnaden där firmans pampigaste affär också var inrymd. Huset hade tolv? våningar över jord och två under jord. Jag intervjuades av importkontorets chef Kay Boles och fick godkänt betyg av henne. Kort därefter inställde jag mig alltså på importkontoret, som låg längst ner i huset, två våningar under jord alltså. Där delade vi kontorsråttor utrymmet med de fyrbenta råttorna. Fatta mig rätt. Dayton's var ett mycket bra företag att arbeta för. Vi hade bland annat egen företagssjuksköterska, personalmatsalen och restaurangen Oak Grill låg vägg i vägg på tolfte våningen och tog maten från samma kök - mycket hög kvalite till personalrabatterade priser, alltid fina julmiddagar och peronaltillställningar däremellan, som sommarpicknic i någon större park. Och annat positivt.

Arbetet var mycket intressant, att följa upp importskeppningar, jobba med tullfrågor och kolla och betala räkningar för importerade varor, skeppningar och andra omkostnader. Jag fick ofta gå till tullkontoret ett par kvarter bort med diverse handingar, varuprover och certifikat. Jag gick kvällskurser för tullklarerare (Customs Broker) på en handelsskola. Jag klarade kursen, men eftersom jag ännu då inte var amerikansk medborgara kunde jag inte få ut någon examen.

Sedan klättrade jag upp från källarvåningen till mera kvaliciferade arbetsuppgifter på olika avdelningar. Jag skall försöka begränsa mig till de mera intressanta och udda jobben.

Jag tillbringade en längre tid på transportkontoret med Arthur Fazoli som min chef. Vi kom mycket bra överens. Jag var bland annat dispatcher som över telefon samordnade lastbilstransporter från leverantörer i hela landet till våra centrallager. Vid ett tillfälle ringde en av de viktigare leverantörerna upp Art Fazoli och klagade på mitt uppförande. Han sade att han uppfattat Dayton's som ett mycket seriöst företag. Han sade sig även vara medveten om att huvudkontoret låg i en skandinavisk invandrarbygd, men att en av Dayton's dispatcher gjorde sig löjlig och försökte imitera en skandinavisk accent, dessutom gjorde det dåligt, kunde han inte acceptera. Art berättade skrattande vad som tilldragit sig för mig,

Vi fraktförhandlade även med olika transportföretag över hela landet. Speciellt minns jag besöken från de lokala speditörerna i det så kallade "Garment District" i New York. De hade alla italienska namn och har du någonsin sett en maffiafilm, så har du sett dem.

Verksamheten hade utökats så vi anlitade en privat firma, Trailwood Transportation, för att sköta lagring och distribution av vårt importgods. De hade ett mycket stort lagerhus som låg under "The High Bridge" i St Paul. Jag fick jobbet som Dayton's kontaktperson i det lagret. Jag fick ett eget skrivbord i ett hörn på andra våningen, men delade "olyckligtvis" kontoret med en lokal distributör av godis och tobak. Det fanns alltid ett bord med godis uppdukat i lokalen för den som ville provsmaka. Det här var på 80-talet och då var inte "mut"-reglerna så strikta, utan ganska ofta blev jag också utbjuden på lunch av representanter för åkerier och distributionsföretag.

Under tiden på importkontoret blev jag uttagen att tillsammans med min chef och andra personer inom varuhusbranchen åka till Washington, DC för att som lobbyister informera våra kongressmän om vilka negativa konsekvenser ett nytt lagförslag skulle innebära för näringen. Det var en intressant upplevelse.

Under mina sista år på Dayton's var jag även med och hjälpte till med övertagandet av först Hudson's varuhuskedja baserad i Detroit, MI. Och senare övertagandet av Marshall Field's baserad i Chicago. Det innebar flera tjänsteresor till båda städerna. Det var klass på Dayton's. Deras representanter skulle flyga första klass och på 80-talet var det lite extra. Man erbjöds till exempel kaffe redan innan man ens hunnit sätta sig.

Dayton's startade före min tid affärskedjan Target. Dotterföretaget Target växte ganska snabbt om moderföretaget. Jag var en av dem som gick över till dotterföretaget när det växte allt snabbare.

Vid Target arbetade jag i stort sett inom samma områden jag gjort vid Dayton's, logistik. Jag granskade och betalade sjöfrakter. Jag var med om att följa upp fraktavtal och ställa samman underlag till frakförhandlingar. Men det intressantaste jobbet jag hade var på en avdelning som hette Brand Compliance och låg högst upp i ett av de nya höghusen Target byggt mitt i Minneapolis. Fotot ovan är från min arbetsplats där. Vår uppgift var att via ombud och även direktanställda inspektörer övarvaka att de företag utomlands som tillverkade varor vi saluförde följde alla brandsäkerhetsregler, sociala regler (barnarbetskraft), och regler för säkerhet och miljön på arbetsplatserna. På avdelningen hade vi anställda som var flytande i olika kinesiska dialekter, och allehanda andra språk. Vi fick in rapporter, som vi granskade, föreslog förbättringar vid företagen, följde upp resultaten och kunde, om så fanns lämpligt, förbjuda våra inköpare att använda sig av vissa tillverkare.

De sista åren arbetade jag inom ekonomiavdelning här ute i Booklyn Park inom vad som kallades North Campus. Här skyfflade jag siffror runt i olika rapporter. Jag åker fortfarande dit en gång i månaden och äter lunch med mina gamla arbetskamrater.

Så från 1983 till 2010 har jag alltså arbetat mig upp från två våningar under jord, till trettiotvå våningar över jord och så ner till andra våningen igen. Då tyckte jag det var lämpligt att lämna företaget innan jag sjönk mycket lägre.

Avslutningsvis måste jag säga att jag varit mycket nöjd med mitt arbete och mina kollegor under dessa 27 år. Jag är Facebookvän med flera av mina förra chefer och medarbetare. 

English

One of my Swedish followers wanted me to tell some about what I worked with here in the US and how it was to work here. This is what I remember:

We had just moved to St Paul late Fall 1983. We had been able to rent a basement appartment in St Anthony Park. Not far from there was a small industrial area. I had just begun to look for work and happened to see a sign outside a larger distribution center, on which it said that they were looking for temporary help at the incoming Christmas rush. I can alwas take a temporary seasonal job while I am looking for an ordinary position, I thought and went in and filled out an application form. I was interviewed by two persons right avay, Sharon Kolstad and her boss Jim Mack. It seemed like they were desperate for help and as it was a temporary position and they could fire me if they did not like me, they hired me right there and then.
The Distrubution center belonged to Dayton's Department Stores, headquartered in Minneapolis. My job was to break up bulk shipments with all kind of goods, price the items and then pack them in smaller boxes fit to go out to the different stores. It was a rather simple job with minimi salary, but I came timely to my work shifts and was sober. In addition my bosses had seen in my application that I had logistic experience in Sweden, so one day one of the bosses, I think it was Jim Mack, called me into the office and asked if I was interested in a permanent position at Dayton's import office in Minneapolis.

Of course I was and went to downtown Minneapolis where the heaquarters were located in the huge building where also the flagship store was located. I think the building had twelve floors above ground and two below ground. I was interwieved by the boss for the import office, Kay Boles and she accepted me. Shortly after that I began working in the omport office, which was located at the lowest level in the building, two stories under the surface. We office rats shared the space with the four legged rats. Do not get me wrong. Dayton's was a very good company to work for. We had among other thing a company nurse on site, the employee cafeteria and the restaurant The Oak Grill were located side by side on the twelvth floor and took the food from the same kitchen - high quality to discounted prices, always nice Christmas dinners and other treats and lunches for the employees, like summer picknic in some larger park. And other positive things.

The work was very interesting, monitoring import shipments, work with US Customs and check and pay invoices for imported goods, freight and other costs. I went often to the US Customs office in Minneapolis a few blocks avay with different paperwork, samples of merchandise, and certifications. I took evening courses to become a Customs Broker. I passed the test but could not get a license as I was yet not a US citicen.

Then I climbed upp from the sub basement to more qualified duties on other floors. I will try to limit my stories to the most interesting and odd jobs.

I spent a longer period in the transportation office with Arthur Fasoli as my boss. We got along well. I worked for example as dispatcher over the telephone coordinating shipments from our vendors all over the country to our central distribution centers. At one occation one of our more important vendors called Art Fazoli and complained about me. He said that he had concidered Dayton's as a very serious company. He also said he know that the headquarter was located in a Scandinavian immigration area, but that one of Dayton's dispatcher mocked that and tried to immitate a Scandinavian accent, doing it badly in addition, he could not accept. Art laughingly told me what had happened.

We also negotiated freight contracts with different freight companies all over the country. I remember the visits by the local freight forwardes in the so called "Garment District" in New York. They all had Italian names and if you ever have seen a maffia movie, you have seen these guys.

The business had grown so much so we hired a private company, Trailwood Transportation, to take care of the storage and distribution of our imported merchandise. They had a large storage facility under the High Bridge in St Paul. I got the job as Dayton's representative on site in that facility. I got a desk in a corner on the second level, but "unfortunately" had to share the big room with a local distributor of candy and tobacco. There was a table in the room full of candy samples free for tasting. This was in the 80-ies and then the gift rules were not so strict. It happened frequently that I was treated to lunch by representants from trucking companies and distribution outlets.

During my time at the import office I was selected together with my boss and some other persons to go to Washington, DC and as lobbyist inform our congress people about the negative concequenses a new law should have for our business. it was an interesting experience.

During my last years at Dayton's I also helpt with the merger first with Hudson's in Detroit, and then Marshall Field's in Chicago. It meant several business trips to these two cities. As Dayton's was an upper end store its representants should fly first class, and in the 80-ies it still was something extra. You were served coffe already as soon as you sat down.

Before my time Dayton's spun off the new concept - Target. The doughter company Target soon grew bigger than the mother. I was one of those that changed over to Target when it grew faster and faster.

At Target I worked greatly within the same areas as Dayton's, logistics. I controlled and payed ocean freight bills. I followed up freight contracts and compiled data for new freight negotiations. But the most interesting job I had there was at a department called Brand Compliance and was located at the top of one of the sky-scrapers that Target built in downtown Minneapolis. The picture on top of this blog is from my office there. Our duty was to, through subcontractors and even own employees, monitor that the companies abroad that maufactured our goods followed all fire codes, social codes (child labor), safety and environment codes in their factories. In our department we had people that spoke different Chinese dialects and many other languages. We received rapports which we went through and suggested improvements, followed up the results, and could if we found no other way fobid our buyers to usee certain manufacturers.

The last years I worked at the finance department here in Brooklyn Park at Target North Campus (TNC). Here I moved numbers around in different reports. I still go there once a month for lunch with my "old" co-workers.

Thus from 1983 to 2010 I have worked my way up from the sub basement to the thirty second floor above earth and then down to the second floor again. At that time I found it best to leave the company before I sank even deeper.

Finally I must say that I have been very happy with my work and my co-workers during these 27 years. I am Facebook friend with many of my former bosses and co-workers.

Jag som tågklarerare/Station master vid Turntable & Western Railroad vid Jackson Street Rounhouse i St Paul, MN. - I as train despatcher/Station master vid Turntable & Western Railroad vid Jackson Street Rounhouse i St Paul, MN.

English below the Swedish.

Jag har varit borta från min blogg i ett par år då mycket tragiska saker hände. I dag fick jag lust att skriva mera än vad jag vill göra på Facebook. Där skriver jag mera korta sponta inlägg. Mina planer nu är att skriva här en gång i veckan. Vi får se hur det blir.

I alla fall så ser min livscykel ut att gå mot sin fullbordan. Jag är åter ensam i livet. Min hustru under 42 år, Chris, dog den 1a mars, 2016. Hon var hemma uder sin sista tid, och jag tog hand om henne. Då blev det för mycket för mig att även ta hand om vår sista hund, Dalmatinertiken Francine. Hennes uppfödare ordnade ett bra hem för henne där det redan fanns en Dalmatiner att umgås med. Så nu har jag alltså endast katterna Friendly och Lexis kvar. De är ett sällskap och något att ha ansvar för och pyssla om. Friendly sover med mig i sängen om nätterna.

Efter att Chris dog blev jag mycket deprimerad och satt bara inne vid köksbordet, stirrade ut genom fönstret och tröståt. Jag gick snabbt upp 6 kilo. Min läkare var mycket orolig och insiserade på att jag skulle finna något intressant att fylla min tid med. Han föreslog att jag skulle bli volontär någonstans. Mitt största intresse har alltid varit järnvägen och efter lite letande på internet hittade jag ett järnvägsmuseum i St Paul som jag besökte. http://www.transportationmuseum.org/ Jag tyckete om miljön och de människor jag träffade där och blev antagen som volontär där. Det var verkligen ett lyckat steg. Jag trivs i miljön och har fått många goda vänner bland de andra volontärerna där. Fotot ovan är från museet och även det sluter en cirkel. 1969 var jag tågklarerare i Uppsala, Sverige och nu är jag det igen här vid Turntable & Western Railroad i St Paul, MN ibland bland många andra funktioner. Det här voluntärjobbet är en av de saker som har gett mig livsviljan tillbaka.

Jag bor nu i ett äldreboende, Waterford http://waterfordliving.org/ och har egen fin lägenhet med allt, till och med egen tvätt och tork. Jag flyttade in medan Chris ännu låg på långvården. När jag etablerat mig tog jag hem Chris och skötte henne hemma. Lägenheten är rullstolsanpassad. Den dam som visade mig den lägenheten och skrev kontraktet, Corinne Bielenberg, blev vi goda vänner med. Hennes man Steven Bielenberg är pastor i King of Kings Lutheran Church, http://www.kingofkingsroseville.org/ och även med honom blev vi goda vänner. Pastorsparet var ett stort stöd och mycket hjälp under Chris sista tid. Jag är nu medlem i hans kyrka och har även vänner där.

På senhösten 2016 fick jag fantastiskt ont i magen. Jag kunde inte röra mig och ringde efter ambulans. De tog mig till akuten på North Memorial Hospital, där man konstaterade att min blindtarm hade brustit. Man opererade genast, men komplikationer tillstötte, så jag fick stanna en vecka. Mina vänner, Bielenbergs och Dave Barlage, tog hand om katterna och var till stor hjälp och stöd. Den brustna blindtarmen förde med sig att jag fick ännu en mycket god vän. En av sköterskorna, Ghazaleh, chockade mig med att prata svenska. Det visade sig att hon bott i Sverige en del av sitt liv och tagit sin sjuksköterskeexamen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Hon är mycket duktig på att laga hälsosam mat och motionerar mycket. Hon har haft ett mycket gott inflytande på mig, så nu motionerar jag regelbundet, ibland tillsammans med henne, och dessutom har jag börjat laga min egen mat hemma. Hon har även två katter, Pishi och Floki. Den senare är en viking. Hennes mat- och moionsprogram för mig, har fått mig att gå ner 1.5 kilo. En trend som jag hoppas kommer att fortsätta. Mitt mål är att gå ner de 6 kilo jag gick upp när Chris dog.

Innan det här blir för långt och trist vill jag bara nämna att jag hade prostatakanser och opererade bort min prostata. Jag är nu helt kanserfri. Operationen skedde på min födelsedag den 14e augusti 2017. Den mycket duktige operationsläkaren, Dr. Twidwell, gav mig till och med en bakelse med ljus i när jag vaknade från operationen med sträng tillsägelse att jag inte fick äta den på en vecka. Den här gången hamnade jag tyvärr inte på Ghazaleh's avdelning, men hon såg till mig ändå, liksom många andra goda vänner som jag hade fått under senaste året.

Jag har mycket mer att berätta, men slutar här för i dag med att säga att jag mår riktigt bra, med många nya och gamla vänner och aktiviteter som är positiva (även om vissa av motionsslingorna Ghazaleh släpar mig med på är jobbiga - men nyttiga.)

Vi hörs!

English

I have been gone from my blogg during a couple of years when very sad things happened. Today I got the urge to write more than what I normally do on Facebook. There I mostly write short spontanious entries. My plan is now to write here once a week. Let's see what happens.

Whatever, my life circle seems to be closing. I am once more alone. My wife of 42 years, Chris, died March 1, 2016. She spent her last time here at home, and I cared for her. At that time it became too much for me to also care for our last dog, the Dalmatian Francine. Her breeder found a new good home for her where it already was another Dalmatian to socialize with. Thus now I only have the cats Friendly and Lexis left. They are company and some thing to be resposible for and care for. Fiendly sleeps with me in the bed at night.

After Chris died I became very depressed and just sat at my dining room table, looking out the window and eating. I quickly gained 14 pound. My doctor was very worried over me and insisted that I should find something interesting to fill my time with. He suggested I should become a volonteer someplace. My biggest interest has always been railroading and after some looking around on internet I found a railroad musum in St Paul, which I visited. http://www.transportationmuseum.org/ I liked the environment and the people I met there and was accepted there as a volonteer. It really was a lucky step. I like the environment and have gained many friends among the other volunteers there. The photo above is from the museum and even that is the closure of an circle. 1969 I worked as train dispatcher in Uppsala, Sweden and now I am that again here the Turntable & Western Railroad in St Paul, Minnesota amoung many other functions at the museum. This volonteer duty is one of the things that have given me back my reason to live.

I live in a 55+ facility, Waterford http://waterfordliving.org/ and have a nice apartment of my own with all I need, even washer and dryer. I moved in while Chris still was at the care center. When I was establised I took home Chris and cared for her here. The apartment is adapted for whellchairs. We became good friends with the lady who showed me the apartment and made out the rental agreement, Corinne Bielenberg, Her husband, Steven Bielenberg, is Senior Pastor at King of Kings Lutheran Church, http://www.kingofkingsroseville.org/ and we became friends even with him. The Pastor and his wife were a great assett and much help during Chris' last time. I am now a member of his church and have many friends there.

Late Fall 2016 I got a terible stomack pain. I could not move and called 911. The ambulace took me to North Memorial Hospital, where they found out that my appendix had burst. They operated at once, but some complications made me stay in the hospital for a week. My friends, Bielenbergs, and Dave Barlage, took care of my cats and helped me a lot. The burst appendix gave me another good friend. One of the nurses, Ghazaleh, chocked me by talking Swedish. It turned out that she had lived in Sweden and acquired her nusing training and exam at Sahlgrenska sjukhuset in Gothenburg, Sweden. She is a very good cook regarding healthy food and exerccise a lot. She has had a very good influence on me, so now I exercise regularly, sometimes together with her. In addition I have begun to cook my own food at home. She has two cats, Pishi and Floki. Floki is a Viking. Ghazaleh's food- and exercise programs for me, have made me loose 3 pound. A trend which I hopw will continue. My goal is to loose all of the 14 pounds I gained when Chris died.

Before this turns out to be too long and boring I only want to mention that I had prostate cancer and they took out my prostate. I am now completely free from cancer. The surgery happened on my birthday, August 14, 2017. The very skilled surgeon, Dr. Twidwell, even gave me a cup cake with a candle in when I woke up. But he sternly forbade me to eat it for a week. This time I was not lucky enough to end up at Ghazaleh's ward , but she checked in on me anyhow, as well as many of the other good friends I had gained during the last year did.

I have much more to tell, but stop here for today by saying that I feel very good, with many old and new friends and positive activities (even if some of the exercise paths Ghazaleh drags me around on are cumebersome - but good for me).

See you later!   

  English below the Swedish,

Jag tar en paus i bloggandet och provar på Facebook ett tag i stället. Ni kan hitta mig där som Sven Sjostedt. Alltså om ni vill se ansiktena ovan igen så gå till Facebook

English Version

I take a sabbatical from my blog to try out Facebook in stead. You can find me there as Sven Sjostedt. Thus if you want to see the faces above again go to Facebook

English below the Swedish

Gustav 2005 – 2014

Han var en norrman, men vi älskade honom ändå. Gustav har lämnat oss. Han gick över Regnbågsbron i torsdags morse. Enligt veterinären dog han av hjärtfel. Vår veterinär forskade lite inom rasen och kom fram till att hjärtfel är en vanlig dödsorsak hos Norska Skogskatter.

Gustavs fulla namn var Friherre Gustav och han var som sagt en Norsk Skogskatt. Som sådan var han ingen famnkatt och inte kelig, men reserverat vänlig mot alla. Om man hade bekymmer satt han lugnt på soffan bredvid en och lyssnade tålmodigt. Han hade också för vana att hoppa upp i sängen när jag lagt mig. Då gick han över mig och ansade mitt skägg. Han slickade skägget och drog i det med tänderna. Jag gissar att det var på samma sätt som när han putsade sin egen långhåriga päls. Han lekte ofta för sig själv och sprang runt med bollar i munnen och utstötte konstiga läten.

På andra sidan Regnbågsbron får han återförenas med gamla vänner. Bland annat träffar han ”trätobrodern” Fritjof där. De var båda enstöringar och gick och muttrade för sig själva, men tycktes ändock ha någon slags gemenskap.

Gustav, vi saknar dig!

English

Gustav 2005 – 2014

He was a Norwegian, but we loved him anyhow. Gustav has left us. He walked over the Rainbow Bridge Thursday morning. The veterinarian says Gustav died from heart failure. Our veterinarian did some research for the breed and found that heart failure is a common cause of death for Norwegian Forest Cats.

Gustav’s full name was Friherre Gustav and he was as mentioned a Norwegian Forest Cat. True to the breed he was no cuddly cat, but reserved friendly to all. If you were troubled he sat calmly at your side on the couch and listened patiently. He also usually jumped up in my bed when I lay down. Then he walked all over me and then groomed my beard. He licked the beard and pulled at it with his teeth. I guess it was the same procedure as when he groomed his own long coat. He often played by himself and ran around with balls in his mouth letting out strange sounds.

On the other side of the Rainbow Bridge he will be united with old friends. Among other he will meet his “quarrel brother” Fritjof there. They were both loners and walked around mumbling for themselves, but anyhow seemed to share some kind of friendship.

Gustav, we miss you!