English after Swedish

Järnvägen har varit en så stor del av mitt rika liv att ni får stå ut med ytterligare en "Järnvägsblogg". Den handlar om "mitt" järnvägsmuseum, Minnesota Transportation Museum i St Paul, Minnesota.

The railroad has been so much of my rich life that you have to endure another "Railway blog". It's about "my" railway museum, the Minnesota Transportation Museum in St Paul, Minnesota.

 
 Jag framför museet. I in froont of the museum

Jackson Street Roundhouse (JSR) är ett gammalt lokstall som byggdes år 1907 av järnvägsbaronen James J. Hill. Ursprungligen var lokstallet en del av ett större verkstadskomplex. Allt tillhörande Great Northern Railway.

The Jackson Street Roundhouse (JSR) was built in 1907 by the railway baron James J. Hill. Originally, the roundhouse was part of a larger workshop complex. All part of Great Northern Railway.

 
Lokstallet har fyra sektioner (Bays). Själva utställningshallen är inrymd i Bay D. Där finns lok och vagnar, förutom uniformer, restaurangvagnsporslin, och en mängd annan järnvägsmaterel som handsignallyktor, lokklockor, mm.

The site has four sections (Bays). The actual exhibition hall is housed in Bay D. There are engines and cars, in addition to uniforms, restaurant car china, and a variety of other items such as hand signal lamps, steam engine bells, etc

   

Där finns även en loksimulator, där du kan agera lokförare. En bildskärm utanför fönstret visar spåren du kör på.

There is also a locomotive simulator, where you can become an engineer and drive a train. A display outside the window shows the tracks you are driving on.

Bay D inrymmer även en större modelljärnväg i G-skala, Minnesota Comemorative Railroad. Den visar olika miljöer från Minnesota och järnvägens betydelse i deras utveckling.

The Bay D also houses a larger G-scale model railroad, the Minnesota Comemorative Railroad. It shows different environments from Minnesota and the railways importance in their development.

 
För våra yngsta besökare har vi även leksakståg med banor att köra på.

For our youngest visitors, we also have toy trains with tracs to drive on

 
Slutligen är museets butik inrymd i Bay D. Där kan ni hitta allt möjligt järnvägsrelat från kläder till leksakståg och böcker.

Finally, the museum's store is housed in Bay D. There you can find all possible rail related items from clothing to toy trains and books.

 
Utanför Bay D finns en bangård. Därifrån avgår vårt tåg bestående av ett lok och en eller två cabooser. En resa med det tåget ingår i inträdesbiljetten. (Tåget går endast lördagar).

Outside of Bay D there is a railyard. From there our train, concisting of locomotive and one or two cabooses departs. A ride on that train is included in the admission ticket. (The train only runs Saturdays).

 

I lokstallsänden av bangården finns även en vändskiva, som när den inte används för lokvändningar, kan användas som karusell.

At the end end of the yard, there is also a turntable, which, when not used fo turn around , can be used as a carousel.

 
Vi återvänder in i museet och går till Bay C. Det är hallen där vi restaurerar våra lok och vagnar. Vårt museum är ett levande museum, med många aktiviteter. Loket på bilden kommer att få en helrenovering och återställas i kördukgligt skick och bli målat i Grand Northerns färgsättning. Just nu jobbar man även med att helrenovera en restaurangvagn och ett ånglok där.

We return to the museum and go to Bay C. It is the hall where we restore our locomotive and carriages. Our museum is a living museum, with many activities. The engine in the photo will be fully restored and painted in the Grand Northern's color scheme. At the moment, we are also working to completely renovate a restaurant car and a steam engine there.

 

Bay B används i stort sett som lager och uppställning av kommande project. Bland annat finns en självgående vagn, så kallad ”Doodlebug” där i väntan på renovering.

Bay B is mainly used as a storage area. Among other things that is sitting there is a self propelled railcar, a so called "Doodlebug".

 
Bay A inrymmer en stor maskinhall och en smedja. Maskinerna och smedjan anväds till att reparera och nytillverka delar till lok och vagnar. Vi har is mainly used as a storage area.många duktiga maskinister och smeder bland våra voluntärer. För de besökare som önskar ger vi guidade turer genom Bay C - A.

Bay A houses a large machine hall and a black smith shop. The machines and black smith shop are used to repair and rebuild parts to the engines and railcars. We have many talented engineers and blacksmiths among our volunteers. For those visitors who wish we provide guided tours through Bay C - A.

 

Framför museet står några vagnar. En av dem används som "Party Car" och kan hyras för födelsedagskalas eller andra funktioner. Den är populär för barnkalas.

There are some railcars in front of the museum. One of them is used as "Party Car" and can be rented for birthday parties or other functions. It is popular for children's parties.

Ja, nu förstår ni kanske bättre varför jag sortrivs på mitt museeum. Jag har helt medvetet utelämnat människorna som finns där i alla olika funktioner. Jag kan helt enkelt inte göra dem rättvisa i ord. De måste upplevas. Alltså kom på besök och upplev vår miljö och våra människor.

Now you may understand better why I love my museum. I have deliberately omitted the people who are there in all the different functions. I simply can not make them justice in words. They must be experienced. So come visit and experience our environment and our people.

Jag i Duluth Rose Garden förra sommaren. I at Duluth Rose Garden last Summer. (Photo credit Ghazaleh)

English after the Swedish

Välbefinnande eller perfekt livskvalitet är förmodligen något som var och en, medvetet eller omedvetet, strävar efter. Men hur många finner det?

Jag befinner mig väl i en situation just nu där jag skulle kunna ha perfekt livskvalite. Jag är så frisk en 72-åring kan vara. Jag har inom rimliga gränser ekonomiskt oberoende. Jag har en frihet att göra vad jag vill med resten av mitt liv. De enda som är beroende av vad jag gör är mina två katter. Jag har ett deltidsjobb jag själv valt och inte är tvingad att ha. Jag har en bra bostad med till och med tvättmaskin och torktumlare i ett tvättrum i lägenheten. Jag har en intressant fritidssysselsättning som guide på ett järnvägsmuseum. Jag har en tro och en livsstil som ger mig trygghet. Jag har många vänner. Mitt sociala kontaktnät är stort, bland annat via olika internetkanaler. Jag lever i ett land med stor frihet. Jag har alla de materiella prylar, inklusive bil, jag behöver. Egentligen har jag fler än vad jag behöver.

Men ändå känns det som om något saknas. Sedan Chris dog för två år sedan har jag ingen riktigt nära, riktigt förtrolig, livskamrat. Ingen som jag kan krama om och gråta ut med eller skratta hjärtligt tillsammas med. Kan det vara det jag saknar? Men samtidigt känner jag det som om jag skulle vara otrogen mot Chris om jag skaffade mig en ny nära vän. Varför är jag så låst av konventioner? Av vad folk skulle tycka?

Kan man ha perfekt livskvalitet utan total frigörelse? Inte alls bry sig om vad folk tycker och tänker om en? Om jag vore etthundra procent ärlig och inte kompromissade, vet jag att jag skulle reta många av de vänner jag nu har.

Och där kommer också samvetet in. Samvetet som har utvecklats och påverkats under hela min livstid, med början när mina föräldrar sade vad som var rätt och vad som var fel. Sen påverkat av skolan, sen föreningslivet, sen arbetsgivaren, sen samhället, och dessutom under hela tiden vänkretsen.

Är det något annat som saknas i mitt liv? En stor livsuppgift? Skriva en bok? Bli miljöaktivist? Engagera mig för djurens välbefinnande? Jag vet inte.

Kanske en perfekt livskvalite är en utopi?

English

Well-being or perfect quality of life is probably something that everybody, consciously or unconsciously, strives for. But how many find it?

I am in a situation right now where I could have perfect quality of life. I'm as healthy as a 72 year old can be. I have financial independence within reasonable limits. I have the freedom to do what I want with the rest of my life. The only ones that depend on what I do are my two cats. I have a part-time job chosen by myself and not forced to have. I have a good home with even washer and dryer in a laundry room in the apartment. I have an interesting leisure time job as a guide at a railway museum. I have a faith and a lifestyle that gives me peace of mind. I have many friends. My social network is large, including through different internet channels. I live in a country of great freedom. I have all the material stuff, including the car, I need. Actually, I have more than I need.

But yet it feels like something is missing. Since Chris died two years ago, I have no really close, really confidant life mate. No one I can hug and cry with or laugh uncontrolled with . Could it be what I miss? But at the same time I feel like I would be unfaithful to Chris if I got a new close friend. Why am I so locked in by conventions? What would people think?

Can you have perfect quality of life without total liberation? Do not worry about what people like and think about one? If I were one hundred percent honest and not compromised, I know that I would annoy many of the friends I have now.

And then there comes the conscience too. The conscience that has been developed and affected throughout my lifetime, beginning when my parents said what was right and what was wrong. Then influenced by the school, later business life, later employer, later society, and moreover, the circle of friends.

Is there anything else missing in my life? A big life task? Writing a book? Become an environmental activist? Engage in the animal welfare movement? I do not know.

Perhaps a perfect quality of life is an utopia

English below the Swedish

Jag växte upp i en helt omodern lägenhet. Min far steg upp först på morgonen och gjorde eld i vedspisen. Sen satte han på kaffepannan på spisen. Kaffepannan stod på spisen hela dagen. När den började bli tom fyllde vi på mer vatten och mer kaffe, och så höll vi på hela dagen. När kvällen kom var det ganska starkt kaffe i panna. Jag vill minnas att ingen av oss i familjen hade några sömnsvårigheter. 

Min mamma och några grannfruar hade kafferep varje förmiddag. De träffades omväxlande hos varandra och handarbetade, drack kaffe och skvallrade. Det var det normala sociala livet på den tiden då de flesta kvinnorna var hemmafruar. 

Jag fortsatte med att dricka kaffe när jag gick genom livet. Under de år jag bodde i Uppsala besökte jag regelbundet det så kallade "Söndagsfikat" på studenthemmet Arken. Nu hade det plötsligt blivit "inne" att dricka te, men jag ville fortfarande ha mitt kaffe, så jag gick alltid ut i köket för att kolla att en kaffepanna stod på spisen också. En av studentskorna, Chris, som bodde på Arken, var också kaffedrickare och kollade liksom jag att det alltid fanns kaffe. Efter att vi fått vårt kaffe var det naturligt att vi gick tillsammans ut i sällskapsrummet och satte oss brevid varandra fär att avnjuta vårt kaffe. Efter en tid tog jag mod till mig och bjöd ut Chris på kaffe på det ärevördiga Ofvandahls Konditori. Hon sade ja tack och det blev vår första "träff". Sedan gick det som det gick och vi fick 42 fina år tillsammans. När vi gifte oss sade våra vänner: "Där ser man faran av att dricka kaffe!" 

Såväl i Sverige som USA är det vanligt med kyrkkaffe. I den kyrka, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen i Umeå, som vi var aktiva i, hade man riktigt långbord med tygduk, porslinskoppar på fat och med hembakat kaffebröd till. Här i USA i King of Kings Lutherska kyka har man tre papplådor med köpesdonuts, tre kaffeurnor med staplar med styrofomkoppar och bara ståplats. Jag tyckte nog det var högtidligare och finare i Umeå. Man tar nog kaffedrickandet, "fikat" allvarligare i det gamla landet.

På längre flyg, båt och tågresor finns det oftast tillgång till kaffe med dopp. Även där kan kvaliten vara mycket skiftande. Det bästa resekaffet tror jag nog att jag hade på färjorna över Bottenviken mellan Holmsund i Sverige och Vasklot i Finland. Det kaffet var starkt, svart och hett och serverades i porslinskoppar. 

Här hittade jag pensionärskören i Arvidsjaur som verklingen tar sången om kaffetåren på allvar.

https://www.youtube.com/watch?v=tiCu867-Xy8

Avslutningsvis skall jag erkänna att jag har två svåra laster, kaffe och choklad.

English

I grew up in a very old apartment. My dad got up first in the morning and made fire in the wood stove. Then he put the coffee pot on the stove. The coffee pot sat on the stove all day. When it started to drain, we poured more water and more coffee, and so we went on all day. When the evening came, there was pretty strong coffee in the pot. I want to remember that neither of us in the family had any sleep problems.

My mom and a few neighbor ladies had a coffee gathering every morning. They met with each other and handcrafted, drank coffee and gossipped. It was the normal social life at the time when most women were housewives.

I continued drinking coffee when I went through life. During the years I lived in Uppsala, I regularly visited the so-called "Sunday coffe klatch" at the student home, Arken. Now it had suddenly become popular to drink tea, but I still wanted my coffee, so I always went out to the kitchen to see that a coffee pot was on the stove as well. One of the students, Chris, who lived at the Arken, was also a coffee drinker and like me also checked that there was coffee. After we got our coffee it was natural that we went out together in the lounge and sat together to enjoy our coffee. After a while, I took courage to me and invited Chris to coffee at the venerable Ofvandahls Konditori. She said yes thanks and it became our first "date". From there it just progressed naturally and we had 42 nice years together. When we got married, our friends said, "There you see the danger of drinking coffee!"

Both in Sweden and in the USA it is common with church coffee. In the church, the Evangelical Fosterland Foundation in Umeå, where we were active, we had a long table with cloth, china cups on platters and homebaked buns and cookies. Here in the US in King of Kings Lutheran church there are three cardboard boxes with store bought donuts, three coffee urns with stacks of styrofoam cups and just stand around. I thought it was more formal and finer in Umeå. You probably take drinking coffee more seriously in the old country.
For longer flights, ship and train journeys there is usually access to coffee and baked goods. Even there, the quality can be very varied. The best travel coffee experience I think I had on the ferries across the Gulf of Bothnia between Holmsund in Sweden and Vasklot in Finland. That coffee was strong, black and hot and served in porcelain cups.

Here I found the pensioneer choir in Arvidsjaur that really takes the song of the coffee drinking seriously.

https://www.youtube.com/watch?v=tiCu867-Xy8

In conclusion, I acknowledge that I have two "bad" habits, coffee and chocolate.

Morgongåva. Augusti 1969. Avgång för lokalgodståg 9105 mot Uppsala. High Ball for the local East bound freight 9105. 

English after the Swedish.

När jag ser tillbaka på mitt brokiga liv och försöker identifiera den lyckligaste tiden eller upplevelsen jag haft, är det omöjligt för mig att bara välja en händelse. Det är många som är unika, var och en på sitt sätt. Här är en av dem i min tidigaste järnvägskarriär.

Som nyutexaminerad järnvägsassistent blev jag placerad vid Uppsala Trafikområde. I augusti 1969 blev jag uskickad att vikariera för stationsmästaren i Morgongåva, som skulle ha semester. Det var verkligen något stort för mig. Jag skulle få min första "egna" järnvägsstation. Visserligen en liten station, men med både persontrafik och godstrafik. Förutom att vara chefsansvarig så ingick tågklarering, biljettförsäljning, godshantering, vagnslastutväxling och mycket annat i jobbet.

Morgongåva är ett litet samhälle som ligger vid järnvägslinjen från Uppsala till Sala. Samhället ligger mellan två sjöar, Axsjön och Ramsjön. De närmaste samhällena med bemannade järnvägsstationer var Heby i väster och Järlåsa i öster. Samhället hade då lite över 1.400 innevånare. En siffra som inte har ändrats mycket sedan dess. De industier som fanns där och utnyttjade järnvägen var framför allt firman Westeråsmaskiner som tillverkade lantbruksmaskiner och även snöskotrar under namnet Aktiv Fisher. Kuriosa/Kultfakta: I medverkandelistan till Star Wars episod 5 "Rymdimperiet slår tillbaka" står det att snöfordonen tillhandahölls av Aktiv Fisher.

Det jag nu skriver här nedan måste tas med en nypa salt. Allt bygger på mitt minne, som kan svika mig på vissa punkter, men i stort sett förhöll det sig sålunda:

Efter att jag på skakiga ben klivit av tåget och blivit välkomnad av den stationsmästare som hade semestern i blicken, ställde jag ifrån mig min lilla väska med det allra nödvändigaste för en veckas vistelse, rena underkläder, tandborste, och frystorkat snabbkaffe. Sen vidtog en rundvandring i det lilla stationshuset och över bangården samt en snabbgenomgång av tågordning och säkerhetssystem. Varpå stationsmästaren ringde de bevakade stationerna på var sida och ställde till "fri genomfart" i Morgongåva och gick på semester.

Jag vill minnas att stationen var bemannad från 7 till 19. Vi var två man på stationen och sen en växlare som följde med lokalgodståget.

Det fanns inget hotell i Morgongåva. Jag sov på sjukbåren i resgodsmagasinet och tog morrondoppet i den närbelägna sjön. Jag minns inte om det var Axsjön eller Ramsjön. Sen satte jag på kaffepannan på den gamla elplattan och satt på plattformssoffan i morronsolen och avnjöt morronkaffet innan det var dags att börja dagen med småstensinspektion, som den ordinarie stationsmästaren inpräntat i mig som något mycket viktigt. Det innebar en lång promenad över hela bangården för att kolla att alla växlar låg rätt och inga småstenar eller annat skräp lagt sig vid växeltungorna under natten, så de inte kunde fungera tillfredsställande. Sen var det dags att ta tillbaka den fria genomfarten och ställa infartssignalerna till stopp och därmed började dagens allvar. När andremannen kom i tjänst framemot lunchtiden, gick jag till en liten restaurang inne i samhället och åt ett ordentligt mål mat.

Bekymmerslösa, varma, vackra svenska sommardagar. Det enda som grämer mig än i dag är att jag inte lärde mig ställverket ordentligt innan vikariatet började. Mitt första tåg, ett Paprikatåg från Stockholm till Borlänge vill jag minnas, fick jag ta in på tre korta mot rött. Jag kunde inte låsa den tågväg jag lagt. Men jag lärde mig det mycket snabbt efter det. (Förklaring för den icke järnvägskunnige: Lokföraren blåser en lång signal "Tåg kommer" med tyfonen, när han närmar sig en station där infartssignalen visar stopp, vilket den gorde i mitt fall. Om signalen inte då slår om till grönt blåser han tre korta signaler "Beredd", som innebär att föraren är beredd på såväl hinder som spårändring, när tåget går in på stationen.)

Detta var ett av de trevligaste uppdrag jag hade under tiden jag var placerad vid Uppsala trafikområde.

Ja, ja, allt detta hände under den gamle kungens (GD Lars Peterson) tid när SJ betydde Statens Järnvägar.

English

When I look back on my exciting life and try to identify the happiest time or experience I've had, it's impossible for me to choose one event only. There are many who are unique, each in their own way. Here's one of them during my earliest railroad career.

As a newly graduated railway assistant, I was stationed at Uppsala Traffic Area. In August 1969, I was sent out to substitute as stationmaster at Morgongåva. The regular stationmaster were going on vacation. It was really something big for me. I would get my first "own" train station. Certainly a small station, but with both passenger and freight traffic. In addition to being chief executive officer the work also included train safety operations, ticket sales, freight handling, cargo load exchange and much more.

Morgongåva is a small community located at the railway line from Uppsala to Sala. The community lies between two lakes, Axsjön and Ramsjön. The nearest communities with manned railway stations were Heby to the west and Järlåsa to the east. The community then had little more than 1,400 inhabitants. A figure that has not changed much since. The industries that were there and utilized the railroad were, in particular, the company Westeråsmaskiner which manufactured agricultural machines and also snowmobiles under the name Active Fisher. Curiosity / Cultivation Facts: In the involvement list of Star Wars episode 5, "The Empire Strikes Back" it says the snowmobiles were provided by Active Fisher.

What I now write below must be taken with a pinch of salt. Everything is based on my memory, which may fail me on some points, but basically this is what happened:

After getting of the train on shaky legs and being welcomed by the station master who had the vacation in sight, I dropped my little bag with the most necessary items for one week stay, clean underwear, toothbrush and freeze-dried instant coffee. Then a walking tour followed in the little station house and across the rail yard, as well as a quick information of the train schedules and safety system. Then the station master called the manned stations on each side and set the system for "free passage" in Morgongåva and went on vacation.

I think I remember that the station was manned from 7 to 19. We were two men at the station and then a switch man that came with the local freight train.

There was no hotel in Morgongåva. I slept on a stretcher in the express goods magazine and took the morning dip in the nearby lake. I do not remember if it was Axsjön or Ramsjön. Then I put the coffee pot on the old electric plate and sat on the platform sofa in the morning sun and enjoyed the morning coffee before it was time to start the day with pebble inspection, as the regular stationary officer expressed to me as something very important. It meant a long walk all over the rail yard to check that all the switches were lined right and no pebbles or other debri had ended up in the the switches during the night, so they could not work satisfactorily. Then it was time to take back the free passage and set the traffic signals to stop and thus began the day's business. When the second man came to work shortly before lunchtime, I went to a small restaurant in the community and ate a proper meal.

Carefree, warm, beautiful Swedish summer days. The only thing that I still regret is that I did not learn how to operate the switch panel properly before the start of the week. My first train, a unit passenger train from Stockholm to Borlänge, if I remember right, I had to take in to the station by manual signaling against a red signal. I could not lock in the train route I had set. But I learned fast after that. (Explanation for the non-rail expert: The engineer blows a long signal "Train comes" with the typhoon when he approaches a station where the approach signal shows stop, as it did in my case. If the signal does not turn to green, he blows three short signals "Prepared", which means that the engineer is prepared for obstacles as well as track changes when the train enters the station.)

This was one of the nicest assignments I had while I was stationed at Uppsala traffic area.

Yes, yes, all this happened during the old king's (GD Lars Peterson) reign when SJ stood for the State Railways.

Plymoth Valiant ,       Ford Pinto,              Ford Escort,             Ford Focus.

English below the Swedish

 
När jag bodde i Sverige ägde jag ingen bil. Jag använde fötterna, cykeln, bussar och tåg som fortskaffningsmedel där. Men när vi bosatte oss i USA, bilens förlovade land, fann vi det nödvändigt att skaffa bil. Och här kommer sagan om alla fyra bilar vi haft här.

När vi först kom till USA bosatte vi oss i den södra utkanten av staden Tulsa i Oklahoma. Vi konstaterade snabbt att vi behövde en bil för att ta oss runt med. Närmaste begagnade bilhandel var i den lilla staden Jenks, på gångavstånd från där vi bodde. Bilhandeln hette "Maranatha Motors" och det lätt ju betryggande. Vi föll för en Silverfärgad Plymoth Valiant med vinrött tak. Bilförsäljaren ville jag skulle provköra bilen, vilket jag gjorde. Men vad jag inte tänkte på var att den hade en åttacylindrig motor, så när jag trampade på gasen släppte hjulen kontakten med grusplanen där bilen stod och gruset bara sprutade bakom den. Även efter det lilla missödet så beslöt vi oss för att köpa bilen vilken Chris genast döpte till Selma.

Selma skötte sig bra och vi gjorde även två resor upp till Minnesota med henne. Det enda problemet var bensinförbrukningen. Men på den tiden i Oklahoma var bensinen ganska billig. När vi så flyttade upp till St Paul i Minnesota hade vi inte fler ägodelar än vad som rymdes i en U-Haul trailer och det var ingen konst för Selma att dra den efter sig med den starka motorn.

Ledsamt nog körde jag rakt in i sidan på en bil som körde mot rött inne i Minneapolis. Båda bilarna blev illa tilltygade. Selmas front blev totalförstörd, men jag köpte en ny kylare och nya strålkastare och knåpade ihop henne igen. Men ramen hade blivit sned så Selma rullade sidledes när vi var ute och körde. Jag ville inte kosta på en verkstad som rätade ut ramen, utan vi beslöt oss för att köpa en ny begagnad bil i stället.
Den bil vi föll för den här gången var en Ford Pinto i mörkt gul färg med träpaneler på sidorna. Det var en stationsvagn, så vi kunde lasta en hel del i den. Den var billig och väl använd tidigare. Värmen fungerade mycket dåligt på vintern och på sommaren funkade inte luftkonditioneringen. Vi behöll Pinto i två år. Sen tyckte vi att det var dags att skaffa en ny bil.

Den här gången beslöt vi oss för att köpa en ny bil, inte en begagnad. Det blev en Ford Escort. Chris gillade blått, så det blev en blå version. Den bilen döptde hon till Tilda. Tilda var Chris mormor och en seg gumma som klarade av det mesta, vilket vi hoppades skulle avspegla sig i vår Tilda. Vi beställde speciella nummerplåtar som det stod "TILDA" på. Tilda och vi upplevde mycket tillsammans och jag körde den bilen tills den så småningom inte orkade mer. Den hade gått 131.057 miles (211.000 Km ungefär). Det avgörande var när bromsledningen började läcka på flera ställen och jag endast kunde använda handbromsen att bromsa med. Det krävde god planering och långt avstånd till bilen framför på motorvägen.

Nästa bil vi köpte var också en Ford, en en Ford Focus. Nu hade vi två hundar, Dalmatiner, och eftersom jag inte fick tag i någon begagnad liten brandbil, så valde vi en brandkårsröd stationsvagn. Vi tyckte inte vi hade råd med en sådan där specialbeställd nummerplåt, så den här bilen har bara en vanlig plåt. Av någon anledning fick den inte heller något namn. Den har hittills varit en sån där bil jag bara fyllt besin i när tanken blivit halvtom. Jag är en sån där försiktig person som inte vill bli stående någonstans utan bensin. Så har jag bytt olja var 5.000 mile (8.000 km). Och så har jag kört och kört och kört. Det börjar närmar sig 130.000 miles (209.000 km) nu.

Jag har alltid fört bok över mina bilar. Kollar bensinförbrukning och för upp alla utgifter jag har haft, hur långt jag kört,hur lång tid jag har haft bilen, kostnad per dag, kostnad per mil. Jag gör noteringarna efter varje tankning och det här är dagens siffror för den senaste bilen: 2a mars 2018 (senaste tankningen), Total miles 127.026 (205.000 km). Totalkostnad för bilinnehav (inklusive inköpskostnad, skatt, försäkring, underhåll, bensin, olja och även parkeringsavgifter) $34,668.87 (284,074 svenska kronor). Kostnad per körd mile 27c (Kostnad per km 1 kr 40 öre). Kostnad per dag jag ägt bilen $8,33 (68 SKR).

Jag funderar om inte den här Focusen kommer att bli min sista bil. Jag tycker inte det är roligt att köra längre. Möjligen kan jag tänka mig att långtidshyra nästa bil, så jag inte behöver bekymra mig för underhåll och liknande. Den som lever får se.

English

When I lived in Sweden, I did not own a car. I used my feet, the bike, buses and trains to move around there. But when we settled in the United States, the land of autmobiles, we found it necessary to get a car. And here's the story of all four cars we've had here.

When we first arrived in the United States, we settled on the southern outskirts of Tulsa, Oklahoma. We quickly found that we needed a car to get around with. The nearest used car dealership was in the small town of Jenks, within walking distance of where we lived. The car dealership was called "Maranatha Motors" and that sounded reliable. We fell for a Silver-colored Plymoth Valiant with wine red roof. The car dealer would like me to test drive the car, which I did. But what I did not think about was that it had an eight-cylinder engine, so when I stepped on the gas, the wheels let go of the gravel where the car stood and the gravel just sprouted behind it. Even after this little mishap, we decided to buy the car which Chris immediately named Selma.

Selma was doing well and we also made two trips up to Minnesota with her. The only problem was the fuel consumption. But at that time in Oklahoma, the gasoline was quite cheap. When we moved to St Paul in Minnesota, we had no more possessions than what fit in a U-Haul trailer and there was no problem for Selma to pull it with the strong engine.

Sadly, I drove straight into the side of a car running a red light in Minneapolis. Both cars were badly damaged. Selma's front was completely destroyed, but I bought a new radiator and new headlights and patched her together again. But the frame had been bent so Selma rolled sideways when we were driving. I did not want to pay the cost to straighten the frame, so we decided to buy a new used car instead.

The car we fell for this time was a Ford Pinto in dark yellow color with wooden panels on the sides. It was a station car so we could load a lot in it. It was cheap and well used before. The heat worked very badly in winter and in the summer the air conditioning did not work. We kept Pinto for two years. Then we thought it was time to get a new car.

This time we decided to buy a new car, not a used one. It was a Ford Escort. Chris liked blue colors so it became a blue version. Chris gave the car the name Tilda. Tilda was Chris Grandmother and a strong old lady who just get going which we hoped would reflect in our Tilda. We ordered special license plates with the name "TILDA". Tilda and we experienced a lot together and I drove that car until it eventually did not manage more. It had gone 131,057 miles (211,000 Km approximately). The crucial thing was when the brake line began to leak in several places and I could only use the handbrake to brake. It required good planning and long distance to the car in front on the highway.

The next car we bought was also a Ford, a Ford Focus. Now we had two dogs, Dalmatians, and because I did not get hold on a used little fire truck, we chose a fire truck red station wagon. We did not think we could afford specially ordered number plates, so this car has only regular plates. For some reason, it did not get a name either. So far, it has been a car in wich I've only filled the tank when it was half full. I'm such an over anxious person who does not want to be standing somewhere without gasoline. Then I have changed oil every 5,000 miles (8,000 km). And then I've driven and driven and driven. It starts approaching 130,000 miles (209,000 km) now.

I have always kept records for my cars. Checking fuel consumption and log all expenses I've had, how far I drove, how long I've had the car, cost per day, cost per mile. I record the notes after each refueling and these are today's figures for the latest car: March 2, 2018 (last refueling), Total miles 127,026 (205,000 km). Total cost of car ownership (including purchase cost, tax, insurance, maintenance, gasoline, oil and also parking fees) $ 34,668.87 (284,074 Swedish kronor). Cost per mile mile 27c (Cost per km 1 SKR 40 öre). Cost per day I owned the car $ 8.33 (68 SKR).

I wonder if this Focus will be my last car. I do not think it's fun to drive anymore. Perhaps I can rent a long-term rental next car, so I do not have to worry about maintenance and the like. We'll see.

Jag vid min kolonistuga på CV-kolonin. 

English below the Swedish

Efter min realexamen började jag arbeta på avlöningskontoret vid SJ Huvudverkstad i Örebro. Jag bodde ju på norr och kunde cykla hem och äta lunch. Cyklade gjorde förresten de flesta CV-arna. Det var ett trafikbekymmer när de 1200 verkstadsarbetarna myllrade ut genom de tre portarna på kvällen. De tre portarna sade jag. Huvudporten ledde ut på Söda Grev Rosengatan. Så fanns det en port mot väster som ledde ut på Skolgatan, och så fanns det en mot norr med en bro över Lillån för de som bodde i Rynninge eller däromkring.

Bron över Lillån kommer mig att tänka på alla små privatbåtar som låg förtöjda i ån vid Rynninge. Där fanns allt ifrån små roddbåtar till tjusiga Petterssonbåtarmed inombordsmotor. Det var nära till utloppet i Hjälmaren och sen var det fritt fram till Stockholm för den äventyrlige båtägaren.

Där Lillån flyter ihop med Svartån fanns, och finns än i dag, naturreservatet Oset. Mycket känt för sitt fågelliv. Den välkände fågelskådaren och författaren till många fågelböcker, Erik Rosenberg, var en flitig besökare där.

Öster om SJ Huvudverkstad fanns ett större koloniområde för SJ-anställda. Under en tid hade jag en kolonilott med en liten stuga där. Fotot ovan är därifrån. Området var stort med egen dansban och ett musteri.

En gång i tiden kallades Örebro även för Skostaden. Många i mina föräldrars generation arbetade på skofabrik. Min far jobbade först på Örebro Läderutstansning AB och senare fram till sin pensionering på Örebro Skofabrik. Min mor och några av hennes systrar arbetade vid Skofabriken Oscaria. Min morfar hade jobbat på Masters, och så vidare.

Min mor med många syskon bodde i Lindbacka, längs järnvägen till Svartå. På den tiden var det som sagt många som arbetade inom skoindustrin i Örebro. Persontågen på Svartåbanan kallades för skomakartågen, eller också för Svartåmärra.

1965 bodde jag i Örebro. Det var då staden firade sitt 700-års jubileum. Det var en stor tillställning med utställningar, kungabesök, och musik. Speciellt minns jag när regementets musikkår framförde Tchaikovskys overture 1812 stående vid slottets vöstra sida. Som en del av overtyren sköts kanonskott från kanonerna vid slottet och kyrkklockorna i St Nicolai kyrka ringde. Det var mäktigt. En riktig "gåshudsupplevelse".

På den tiden var jag även ute och dansade en del. På sommaren var det Brunnsparken som gällde, med två dansbanor och en länga med tombolastånd och skjutbanor. Ett kafe fanns där även liksom en scen för olika artistframträdanden. På vintern var det den nybyggda Club 700 på söder som gällde.

Det gamla Söder med träkåkar förvandlades till en modärn stadsdel med Hjalmar Bergman teatern, Club 700, Varuhuset Krämaren och annat under tiden jag bodde i Örebro.

Även vattentornet Svampen byggdes under min tid i Örebro. Jag bodde ju på norr och följde med stort intresse det unika byggandet av vattentornet. Man byggde ju den stora vattenbehållaren först och lyfte sedan upp den alltefter man byggde resten.

Det dröjde länge innan vi skaffade TV hemma, så jag och mina kompisar tillbringade mycket tid på konditorier med TV för att se Bröderna Cartwright och annat. Men jag gillade godbitar och bakelser, så det blev besök även på de ställen som inte hade TV. Några namn och ställen jag kommer ihåg ännu är Princesskonditoriet. Hälls, och Vasa.

Jag har alltid varit flyginteresserad och hängde mycket ute vid Gutavsviksfältet. Jag kom mig in så jag fick hjälpa till med lite av varje och som tack fick jag även flyga en del. Om ni är intresserade av att veta mer om Gustavsviksfältet kan ni gå till http://gustavsviksflygfalt.se/ Under "Biblioteket" kan ni hitta mina berättelser. Men det finns också mycket annat intressant där för speciellt er örebroare som läser detta.

Jag hoppas att ännu en gång i livet få återse mitt Örebro.

English

After my high school exam, I started working at the payroll office at SJ Huvudverkstad in Örebro. I lived in the north side of town and could ride my bike home and have lunch. By the way, most of the workers at CV travelled by bike. It was a traffic concern when the 1200 workers dolbed out through the three gates in the evening. I said the three gates. The main gate led to Södra Grev Rosengatan. Then there was a gate to the west that led out onto Skolgatan, and then there was one to the north with a bridge over Lillån for those who lived in Rynninge or around there.

The bridge over the Lillån remind me of all the small private boats moored in the river at Rynninge. There were everything from small rowing boats to the fancy Pettersson boats with inboard engine. It was close to the outlet in Hjälmaren and then it was free way on to Stockholm for the adventurous boat owner.

Where the Lillån merges into Svartån there existed, and still exists today, the Oset nature preserve. Very famous for its bird life. The well-known birdwatcher and the author of many bird books, Erik Rosenberg, was a frequent visitor there.

East of SJ Huvudverkstad, there was a larger colony area for SJ employees. For a while I had a plot with a little cabin there. The photo above is from there. The area was large with its own dance pavillion and a shop for making apple juice.

Once upon a time Örebro was also called Skostaden, "the Shoe City". Many of my parents' generation worked at the shoe factories. My father first worked at Örebro Läderutstansning AB and later until his retirement at Örebro Skofabrik. My mother and some of her sisters worked at the Oscaria Skofabrik. My grandfather had worked at Masters, and so on.

My mother with many siblings lived in Lindbacka, along the railway line to Svartå. At that time, as it was said, many people worked in the shoe industry in Örebro. The passenger rails on Svartåbanan were called the shoemakers train, or also for Svartåmärra.

In 1965 I lived in Örebro. That's when the city celebrated its 700th anniversary. It was a great event with exhibitions, royal visits, and music. In particular, I remember when the military band performed Tchaikovsky's overture 1812 standing at the western side of the castle. As a part of the music composition, cannon shots were fired from the cannons at the castle and the church bells in St Nicolai church rang. That was powerful.

In the sixties I was out dancing too. In the summer it was Brunnsparken, with two dancepavillians and a long building with tombolas and shooting lanes. There was also a cafe there as well as a scene for various performances. In the winter it was the newly built Club 700 on the south that was the place for dancing.

The old Söder with old wooden houses was transformed into a fashionable neighborhood with Hjalmar Bergman theater, Club 700, Varuhuset Krämaren and more while I lived in Örebro

Even the water tower "The Mushroom" was built during my time in Örebro. I lived in the north of town and followed the unique construction of the water tower with great interest. They first built the large water tank and then lifted it up as they built the rest.

It took a long time before we got TV at home, so my friends and I spent a lot of time in the cafes with TV to see the Cartwrights and others. But I liked goodies and bakings so that there was also visits to those places that did not have TV. Some names and places I still remember are Princess's. Hälls, and Vasa.

I have always been interested in aeronatics and hanged a lot at the Gutavsvik airfield. I befriended pilots so I got to help with some duties and, as a thank you, I also got to fly some. If you are interested in knowing more about the Gustavsvik airfield, go to http://gustavsviksflygfalt.se/ Under "Biblioteket" you can find my stories. But there are also a lot of other interesting articles and photos there for especially you living in Örebro who read this.

I hope to see my Örebro again once more before I die..

English below the Swedish

Jag föddes på lasarettet i Örebro den 14e augusti, 1945. Jag växte upp på Strömergatan 8. I en enrummare på nedre våningen till vänster i huset på fotot. Helt omodernt med utedass och enbart kallt vatten i en kran i köket, vedspis och kakelugn var värmekällorna på vintern. I slutet av 50-talet flyttade vi till en annan enrummare med badrum på Schantzgatan 2 A. Jag kan säga att jag tillbringade hela min örebrotid på norr. Jag flyttade till Stockholm/Uppsala 1962.

Strömersgatan gick mellan Storgatan och Skolgatan. Uppe vid Storgatan var en liten park och där fanns även "Lydias Kiosk" där jag, när jag var riktigt lycklig, fick köpa en grön pistageglasspinne. I andra änden av Strömergatan fanns en annan "kulinarisk" begivenhet, Korv-Lasse's korvkiosk, där jag ibland kunde få köpa mig en kokt korv med potatismos och gurksallad. Det var lycka! När jag nu är inne på det "kulinariska" kommer jag att tänka på att jag alltid fick årets första glasstrut den första maj. Inhandlad från Glass-Kalle som hade sitt glasstånd vid östra delen av Engelbrektsgatan, om jag inte minns fel. Pappa var skofabriksarbetare och gick med i Första Maj demonstrationståget och mamma och jag stod längs vägen och tittade på. Det var efter att demonstrationen var upplöst som vi återförenades och åt glass.

Tillbaka till barnaåren vid Strömersgatan. Gatan mynnade ut vid järnvägsbostäderna som kallades Sing Sing och Honolulu. Öster om dem fanns vad vi kallade Stora Gärdet, ett område där nu Grendjärgatan går fram. På sommaren lekte vi indianer och cowboys där och på vintern anordnade vi vinterolympiader, med en liten hoppbacke och så längdlöpning på skidor.

Lite mer om mat. I hörnet av Strömmersgatan och Slottsgatan fanns Carlsons Speceributik. I hörnet av Slottsgatan och Norra Grevrosengatan fanns Konsumbutiken. Löngre norrut på Slottsgatan fanns Slottsbageriet, med dess underbara skorpor. Sen inte alltför långt borta låg Örebro Kexfabrik, dit mamma ofta skickade mig för att köpa billiga smulkex.
Det var inte långt till Svartån, där vi grabbar brukade gå och meta. Vi fick mest mört, men också en och annan braxen. Jag minns inte att vi tog hem någon fisk, utan slängde oftast tillbaka de stackarna i vattnet igen.

I Svartån ligger även Stora Holmen. Där fanns, och lär finnas fortfarande, ett lilleputtståg. Kanske det var där mitt järnvägsintresse vaknade. Man kunde sen för en billig penning ta en roddbåt över ån till stadsparken, med de vackra rosenplanteringarna.

Inte långt från stadsparken låg Hamnplan. Där anordnades "Barnens Trafiklekskola några somrar. Man hade byggt upp en liten stad med gator och och handmanövrerade trafikljus. Det var roligt och lärorikt.

Så litet om skolor. De första två åren av min skoltid gick jag i Marsfältets skola för Fröken Else Thyr. Jag minns inte så mycket av den tiden. Från tredje klass gick jag i Olaus Petriskolan. Det var endast pojkar i klassen. Vårt klassrum var högst upp, (6 våningar?). Vi fick bra motion när vi gick ut och in på rasterna. Vår lärare var en ung nyutexaminerad lärare från Skåne, Magister Månsson. Jag har nyupptäckt en skolkamrat från den tiden på Facebook. Sedan gick jag fyraårig reaskola på handelslinjen på Pralle aka Örebro Praktiska Realskola aka Gumaeliusskolan. Jo jag klarade examen.

Oj, vad mycket jag minns från Örebro. Jag blir utan tid att skriva. Jag slutar här för den här veckan och fortsätter med platser jag minns och besökte från tiden efter jag slutat skolan nästa vecka.

English

I was born in Örebro on August 14, 1945. I grew up on Strömergatan 8. In a single room on the lower floor to the left of the house on the photo. Totally outdated with outdoor toalet and cold water only in a faucet in the kitchen, wood stove and tiled stove were the heat sources in the winter. In the late 50's we moved to another one bedroom apartment with a bathroom on Schantzgatan 2 A. I can say that I spent my time in Örebro in the northern part of town. I moved to Stockholm / Uppsala in 1962

Strömersgatan streched between Storgatan and Skolgatan. At Storgatan was a small park and there was also Lydia's kiosk, where I was really lucky to buy a green pistachio pin from ttime to time. At the other end of Strömergatan there was another "culinary" event, Korv-Lasse's hot dog kiosk, where I could sometimes buy a hot dog with mashed potatoes and cucumber salad. That was happiness for me! When on the "culinary" theme, I remember that I always got the first ice cream cone of the year on May 1st. Purchased from Glass-Kalle, who had his ice cream stand on the eastern part of Engelbrektsgatan, if I do not remember wrong. Dad worked in the shoe industry and joined the May 1st demonstration parade and mom and I stood along the way and watched. It was after the demonstration was dissolved as we reunited and ate ice cream.

Back to the childhood years at Strömersgatan. The street ended at the railway houses called Sing Sing and Honolulu. To the east of them were what we called "Stora Gärdet", an area where Grendjärgatan is located now. In the summer we played Indians and Cowboys there and in the winter we organized winter Olympics, with a little jumping hill and cross-country skiing.

A little more about food. In the corner of Strömersgatan and Slottsgatan there was Carlson's Speceributik. In the corner of Slottsgatan and Norra Grevrosengatan there was Konsumbutiken. Further north on Slottsgatan there was the Slottsbageriet, with its wonderful cobbles. Not too far away, Orebro Kexfabrik, where my mother often sent me to buy cheap second hand, broken, kex.

It was not far to the river Svartån, where we guys used to go and fish. We got mostly roach, but also one and another brax. I do not remember going home with any fish, but usually throwing them back in the water again.

In the river is also Stora Holmen. There was, and still is, a small kids railway. Perhaps that was where my railroad interest woke up. You could then, for a cheap money, take a rowing boat across the river to the city park, with its beautiful rose plantations.

Not far from the city park lay the harbor square. There was a couple of summers "Children's Trafic playgrounds". A small town was built with streets and hand-operated traffic lights. It was fun and educational.

So little about schools. During the first two years of my schooling I went to Marsfältets school for Miss Else Thyr. I do not remember so much of that time. From third grade I went to Olaus Petriskolan. There were only boys in the class. Our classroom was at the top, (6 floors?). We got good exercise when we went out on the breaks. Our teacher was a young graduate from Skåne, Magister Månsson. I have recently discovered a school mate from that time on Facebook. Then I went for a four-year high school on the business line at Pralle aka Örebro Practical Real School aka Gumaelius School. Yes, I passed the exam.

Oh, how much I remember from Örebro. I will be without time to write more now. I will end here for this week and continue with places I remember and visited from the time after I finished school next week

English after the Swedish.

Chris och jag fick inga barn, så vi öppnade vårt hem för katter och hundar i stället. Vi var båda stora djurvänner och gjorde även vad vi kunde för de vilda djurens väl och ve.

Vi hade tolv katter och tre hundar allt som allt. Chris var väldigt duktig på att komma upp med namn på våra djur och hon var noga med att liksom ha samma namnserie för dem. Här är en lista på dem alla och de år de var hos oss.
Låt oss börja med katterna: Frida 1991 - 2008. Fridelius 1991 - 2008. Fritjof 1993 - 2013. Fritz 1998 - 2013. Fridolf 2000 - 2011. Fridolfina (Fina) 2001 - 2016. Fridolina (Lina) 2001 - 2015. Friskus 2005 - 2012. Friherre Gustav 2005 - 2014. Friherrinnan Lexis 2007 - ?. Friendly 2010 - ?. Fridh 2014 - 2015.

Och så hundarna: Francesca 1998 - 2012. Franciscus 2004 - 2013. Francine 2012 - ?

När vi köpte mark och byggde vårt stockhus i Scandia, Minnesota sade mäklaren att det ingick så många katter som vi ville ha som bonus till köpet. Han hade en lada full med katter och allehanda andra djur. När köpet var klart åkte vi till honom och Chris föll genast för en liten grå kattflicka som fick namnet Frida. Jag var inte så van vid djur då ännu, utan satte mig på en höbal och beskådade allt djurliv omkring mig. Då kom en liten svart kattunge och ryckte mig i byxbenet och genast beslöt Chris att det var våran Fridelius. Ja, det var så det började.

Vi hade planerat med att ha husdjur när vi gjorde ritningarna till huset och avsatt ett rum som katternas eget rum. Vi kallade det rummet "Felinska salongen". Vi har haft två hus sedan dess och i båda dessa har det funnits en Felinsk salong. För hundarna har vi alltid haft en inhägnad hundgård där de fick vistas en del av varje dag när vädret var bra. Vi motionerade dem dessutom ofta. Det var ju bra för oss också. Mer om det senare.

Det första fotot ovan är från den Felinska salong katterna hade i vårt hus i Hudson, Wisconsin. (Hur många katter hittar ni på fotot?) Den låg på andra våningen med skogen utanför, så där fanns det alltid intressanta saker att studera. De år vi hade hus i Falcon Heights (St Paul), MN, vid den mycket livligt trafikerade gatan Snelling Avenue, så låg Felinska salongen även där på andra våningen och vette ut mot gatan. Speciellt Frida tycktes vara mycket bilintresserad och satt ofta som klistrad i något av fönstren ut mot gatan.

Visst gillade jag Fridelius, men Fritjof blev min favoritkatt. Genast rinner ett minne till i min hjärna. Vid ett tillfälle lyckades en liten jordekorre, chipmunk, ta sig in i vårt hus. Fritjof upptäckte den genast och började springa efter den. Jag ville inte att något illa skulle hända jordekorren, så jag sprang efter Fritjof. Nedervåningen i vårt hus var byggt så man kunde springa runt där. Och Chris höll på att skratta ihjäl sig när jordekorren sprang runt, runt där med Fritjof efter sig och jag efter Fritjof. Det hela fick en lycklig lösning genom att Chris påpassligt stängde några dörrar, så att jag och Fritjof blev instängda i ett rum. Sedan öppnade hon ytterdörren och föste ut inkräktaren. Fritjof blev hela 20 år gammal.

Det andra foto är av Friherrinnan Lexis, som jag fortfarande har hos mig. Hon är en Norsk Skogskatt med lång päls. Den pälsen skötte Chris mycket noga. Jag har slarvat med borstning och kamning, så pälsen blev så väldigt tovig, så jar tvungen att ta henne till veterinären och låta dem raka av pälsen. Hon tycktes uppskatta det, för när hon kom hem var hon keligare än vanligt. Hon är inte så kelig normalt. Norrmännen är lite avvaktande mot oss svenskar. Men vi trivs bra tillsammans här i alla fall.

Så mycket mera kelig är dock Friendly. Han är på foto nummer tre. Vi upptäckte honom när han vadrade runt i vår skog i Hudson. Vi såg honom liggade och solbada i någon solglänta, eller fångande möss till lunchen, eller klättrande högt upp i träden när vi motionerade någon hund för nära honom. När vintern kom tillverkade jag ett litet isolerat hus till honom som jag satte på vår stora veranda. Vi lade också ut mat till honom där om kvällen, och emellanåt en skål med vatten. När det frusit över tog vi in skålen och satt ut en ny några timmar senare. Efter en vecka eller så hade Friendly accepterat bostaden och mat/vatten rutinerna. När jag satte ut maten stannade jag kvar ute och började så sakterliga umgås med Friendly. Vi blev med tiden så goda vänner att när våren kom flyttade han in till oss. Men först fick han en rejäl undersökning av veterinären. Han hade både mask och loppor och löss, så han fick vara i karantän någon tid. Det gillade han inte alls. Men sen han fick komma ut ur karantänen anpassade han sig bra och snabbt. Jag är så glad att han fortfarand finns hos mig. Han snor runt benen på mig, han ligger i min famn när jag jobbar på datorn, han sover med mig i sängen under nätterna och ibland tar vi en "cat-nap" på soffan tillsammans. Han har hjälpt mig mycet sedan Chris dog.

Alla tre hundar vi hade var Dalmatiner. Chris gillade den rasen och dessutom var de korthåriga, vilket var bra då vi bodde med skog runt om där det fanns gott om fästingar. Fästingarna var lätta att upptäcka och ta bort i den korta pälsen. Dessutom krävde Dalmatinerna mycket motion, vilket var bra för både Chris och mig. Vi hade ganska bra kondition och perfekt vikt när vi hade Dalmatiner.

Vår första Dalmatiner var en så kallad "breeder reject". Det var Francesca och ett av hennes öron var helt svart. En så stor svart fläck kallas "patch" och en sådan får inte finnas på en rasren Dalmatiner, men för oss betydde det naturligtvis inte något. (Dog picture number one). Det tog en tid innan vi tre vant oss vid varandra. Francesca hade överflödande energi, var envis med egna ideer. Men vi älskade henne. Hon, liksom de andra två hundarna sov alltid i vår säng.

Som jag sa, så behöver Dalmatiner mycket motion. När vi flyttade till huset i Falcon Heights och bara hade blomrabatter, en köksträdgård och två små gräsmattor, åkte vi ofta till en hundpark som faktiskt låg mellan ändarna av två av landningsbanornan på den internationella flygplatsen hör. Det var alltid mycket folk och hundar där och vi lärde även känna några människor som kom dit med sina hundar på de tider vi var där. Jag har alltid varit flygintresserad, så jag stortrivdes där. En gång när vi var där kom faktiskt presidentens plan, Airforce One, och landade där.

Vi skaffade så Fransiscus, (hundfoto nummer två) medan vi fortfarande hade Francesca. De kom bra överens och jag kunde motionera båda på samma gång, medan Chris helst tog ut dem en i taget. Till hundparkerna for de naturligtvis med tillsammans.

När Fransesca dog skaffade vi Francine. (Hundbild nummer tre) Även hon kom bra överens med Franciscus. De fick ledsamt nog bara ett år tillsamans. Francine och jag hade det fint tillsammans. Det var nästan uteslutande jag som fick gå ut med henne, för Chris hade blivit trött och hon var säkert sjuk redan då, även om vi inte visste om det. När Chris sedan blev riktigt dålig och jag måste sköta om här hemma, mer eller mindre dygnet runt, var vi tvugna att lämna ifrån oss Francine. Den uppfödare vi köpt Francine av hittade ett bra hem för henne där det redan fanns en annan Dalmatiner. Hundfoto nummer tre är när jag och Francine tar avsked av varandra. Bilen togs av den som hämtade Francine. Jag har fortfarande svårt att titta på det fotot.

Vi hade också alltid gott om vilda djur runt knutarna, rådjur, murmeldjur, pungråttor (opossum), rävar, och fåglar av alla de slag, vildkalkoner, gamar, hackspettar osv. Jag låter fotot av ugglan Ursula få representera dem. Uggland Ursula kom ofta och satte sig på en gren utanför vårt köksfönster och studerade med intresse vad vi hade för oss inne i huset. Kanske var hon intresserad av katterna som kom fram till fönstret och studerade henne. Fotot är taget genom köksfönstret.

Ja, jag har väl nämnt tidigare att vi var/är vegetarianer. Vi var så allvarliga djurvänner att vi inte kunde tänka oss att döda och äta upp dem.

English

Chris and I were never blessed with any children, but opened our home for cats and dogs in stead. We booth were devoted animal lovers and also did what we could to help the wild animals.

In all we had twelve cats and three dogs. Chris was very clever in naming our pets and she wanted them to have similar names. Here is a list over them and the years we had them.

Let's start with the cats: Frida 1991 - 2008. Fridelius 1991 - 2008. Fritjof 1993 - 2013. Fritz 1998 - 2013. Fridolf 2000 - 2011. Fridolfina (Fina) 2001 - 2016. Fridolina (Lina) 2001 - 2015. Friskus 2005 - 2012. Friherre Gustav 2005 - 2014. Friherrinnan Lexis 2007 - ?. Friendly 2010 - ?. Fridh 2014 - 2015.

And then the dogs: Francesca 1998 - 2012. Franciscus 2004 - 2013. Francine 2012 - ?

When we bought property and built our log house in Scandia, MN, the realtor sade that the deal included as many cats as we wanted as a bonus. He had a barn full of cats and a veriety of other animals. When the deal was finalized we went to his barn and Chris at once fell for a small grey cat girl, whom she gave the name Frida. I was not too used to animals yet and sat down on a haybale and looked at all the animals around me. Suddenly a small black kitten came and pulled on my jeans leg and right away Chris decided that that kitten was our Fridelius. Yes, that's how it began.

We had planned on having pets when we made the drawings for our house and had set aside one room as the cats own room. We called the room "Feline salon". For the dogs we have always had fenced in areas where they stayed a part of every day when the weather allowed. We walked them often also. That was good even for us. More about that later.

The first picture above is from the Feline salon in our house in Hudson, WI. (How many cats can you find in the photo?). It was on the second floor facing the woods, so there were always interesting things to see. The years we had a house in Falcon Heights, MN on the busy street Snelling Avenue, the Feline salon was on the second floor even there, and faced the street. Especial Frida seemed to be very interested of cars and was as glued in one of the windows facing the street.

Of course I liked Fridelius, but Fritjof was my favorite cat. A memory pops up in my brain. At one time a small chipmunk happened to come into our house. Fritjof saw it at once and ran after it. I did not want anything bad to happen to the chipmunk, so I ran after Fritjof. The bottom floor in the house was built so you could run around there. Chris was near to die of laughter when the chipmunk ran around, around with Fritjof after it, and I after Fritjof. All ended well when Chris timely closed a couple of doors, so I and Fritjof were captured in one rum. Then she opend the outer door and shooed out the intruder. Fritjof lived to be 20 years old.

The second photo is of Lexis, who still is with me. She is a Norwegian Forest cat with long fur. Chris cared for that fur wery seriously. I have neglected brushing and combing, so the fur became all tangled up and matted. I had to take her to the veterinarian to get shaved. She seamed to accept it as when she came home she was cuddly. Normally she is keeping to herself. The Norwegians never get too cuddly with Swedes. But we get along fairly well anyhow.

Friendly is so much more cuddly. He is in photo number three. We discovered him when he wandered around in our woods in Hudson. We saw him laying in a sunny spot, or catching mice for lunch, or climbing high in the trees when we walked one of our dogs and came too close to him. When winter arrived I made a small insulated house for him on our portio. We also gave him food every evening, and sometimes a bowl with water. When it froze over we took it in and put out a new one a few hours later. In a week Friendly had accepted the house and the food and water routines. When I delivered the food I stayed a little while and we begun to socialize. After a while we so close friends so when Spring arrived he moved in with us. But first he had a thorugly check up at the veterinarian.He had both worms and fleece, so he had to stay in quarantine some time. He did not like that at all. But when he came out from the quarantine he became fast a part of our family. I am so happy that he still is with me. He is all around my legs, he lays in my lap when I work on the lap top, he sleeps with me in my bed during the nights and sometimes we take a "cat-nap"on the bed together. He has ment much to me since Chris died.

All the tree dogs we had were Dalmatians. Chris liked that breed and in addition they had short hair, which was good as we lived in the woods with lots of ticks. The ticks were easy to see and remove in the short fur. And in addition the Dalmatians needed lots of exercise, which was good for both Chris and me. We were in good contition and perfect weight when we had Dalmatians.

Our first Dalmatian was a "breeder reject". It was Francesca and one of her ears was completely black. Such a large black spot is called "patch" and a perfect Dalmatian can not have such, but to us it did not mean anything. (Dog picture number one). It took some time before the three of us get used to each other. Fancesca had lots of energy, and was stubborn with ideas of her own. But we loved her. She, as well as the other two dogs always slept in our bed.

As I said, Dalmatians need lots of exercise. When we moved to the house in Falcon Heights and only had flower beds, a small kitchen garden and two small lawns, we often went to a dog park that actually was located between he ends of two of the runways at the international airport here. It was always lots of people and dogs there and we got to know some people that came there on the same schedule as we. I have always loved airplanes, so I liked it there. On one occation when we were ther, the presidents plane, Airforce One, landed there.

We then got Franciscus, (dog picture number two) while we still had Francesca. They get along well and I could walk both at the same time, while Chris rather took them out one at a time. To the dog parks both came at the same time of course.

When Francesca died we got Francine. (Dog picture number three). She also got along well with Franciscus.Sadly they got only one year together. Francine and I had a good time together. It was almost only I that walked her, as Chris was tired and probably was ill already then, even if we did not know it. When Chris then became really ill and I had to care for her here at home, more or less 24 hours a day, we had to let Francine go. The breeder we got Francine from found a good home for her where already one Dalmatian lived. Dog picture number three is when I and Francine say good bye to each other. The person that picked up Francine took the picture. I still have a hard time looking at that picture.

We also had a lot of wild animals around where we lived, deer, ground hogs, opossum, foxes, and all kinds of birds, wild turkeys, vultures, wood peckers and so on. I let the picture of the owl Ursula represent them. Ursula often came and sat on a branch outside our kitchen window and with interest checked out what we were doing in the kitchen. Maybe she was interested in the cats that came to the window to look at her. The picture is taken through our kitchen window.

I have probably mentioned that we were/am vegetarians. We loved the animals so much that we could not kill them and eat them.