Jag har lyckats få in en bild här!! Inte för det jag vet hur jag gjorde det, men det är alltså inte omöjligt.

Det är min specielle kompis Fritjof på bilden. Han är nu 17 år och har sin egen historia som han får berätta någon gång. Fritjof har alltid varit en enstöring. Han har även drabbats av diabetes nu och vi ger honom insulinsprutor morron och kväll. Vi kollar också hans blodsockervärde med jämna mellanrum. Vi gjorde det i morse och värdet var OK. Vi sticker honom i örat så vi får lite blod som vi smetar på en mätsticka som sätts in i en apparat. Apparaten visar sen värdet. Jag har också gett honom hans morronspruta för några minuter sedan. Han tar allt detta stickande med jämnmod. Det är som om han visste att vi bara vill honom väl när vi gör det.

Nu skall jag bara försöka lista ut hur jag gjorde för att få in bilden.

As Ever

Sven

De senaste mornarna när jag varit ute med hundarna vid fyratiden har det varit helklart och stjärnorna har blinkat och glimmat på natthimlen. Månen har redan för länge sedan försvunnit bakom den västra horisonten. Jag har sett en nymånestrimma på kvällarna när jag kommer hem. Den är då redan på väg ner.

Den enda stjärnbilden jag kan identifiera medan jag väntar på att hundarna skall utträtta sina ärenden är Orion med sitt bälte och svärd. Jag har letat förgäves efter Karlavagnen, eller Stora Björn, men inte lyckats identifiera dem. Kanske de inte syns på min stjärnhimmel så dags på morgonen?

Rätt vad det är så ser jag en stjärna som rör sig. Den blir allt starkare och kommer allt närmare. Den blinkar vitt, rött och grönt. Då inser jag att det bara är ett flygplan på inflygning till flygplatsen i Minneapolis. Vid viss vindriktning ligger inflygningen rakt över vårt hus.

På tal om stjärnor som rör sig, så var dett rätt länge sedan jag såg en stjärna som föll. Man får önska sig något när man ser en stjärna falla. Däremot är det inte garanerat att önskningen går i uppfyllese. Det kan jag intyga.  Jag är nämligen fortfarande lika fattig som jag var innan jag såg den fallande stjärnan.

På tal om himlakroppar och våra kroppar så frågar jag mig:

Är du sol eller måne? (en frivers dikt)

Är du likt solen och värmer

Och lyser upp din omgivning?

Eller

Är du likt månen, kall, och

Lånar ditt ljus från andra?

Är du sol eller måne?

As Ever

Sven

Året var 1996 och det skulle firas att det var 150 år sen den stora utvandringen från Sverige till USA, främst Minnesota och Illinois, började.

Dessa första egentling svenska pionjärer följdes av många, många fler under årens lopp. Vissa av dem och deras ättlingar har blivit namn

i den amerikanska historien, nämnas kan flygpionjären Chales Lindbergh, förre chefen för USA's högsta domstol, William Rehnquist, många guvernörer, senatorer, affärsmän, osv. Andra har levt här som mer eller mindre anonyma Mr. & Mrs. Swanson, men likväl hjälpt till att bygga upp det här landet till vad det är i dag.

Tack vare reportageuppdrag för olika svenskamerikanska tidningar, så lärde min fru Chris och jag känna Kerstin Carlson. Hon var född på Gotland i seklets början, emigrerade som ung till Amerika på tjugotalet, träffade Helge från Göteborg och gifte sig med honom. De bodde i stadsdelen Bronx i New York och fick tre pojkar, Sten, Arne och Lars. Som den fattiga, men målmedvetna mor Kerstin var, fick pojkarna god utbildning och blev stöttepelare i samhället. Arne blev vald till Minnesotas guvernör, och det var när Chris täckte in hans installationscermoni som hon lärde känna hans mor Kerstin.

Kerstin pratade fortfarande god svenska och hade inte så många vänner här eftersom hon nyss flyttat till Minnesota från New York. Vi tog henne med på en del av våra reportageresor och hon fick även träffa andra svenskar och vara med i svenskamerika. När vi lärde känna henne var hon redan i åttioårsåldern, men var mycket pigg och hade fortfarande mycket bestämda åsikter om det mesta.

Ett av de tillfällen som vi skulle täcka in med reportage var när hennes son Arne, alltså Minnesotas guvernör, skulle ha lunchbjudning för det svenska kungaparet under deras resa i svenskamerika i samband med 150-årsfirandet. Vi lovade familjen att vi skulle eskortera Kerstin, eller "farmor" som hon även kallades av personalen på guvernörsresidenset, från det pensionärshem där hon bodde till mottagningen och middagen.

Vi hämtade Kerstn på hemmet och redan flera kvarter från residenset stod det folk på trottoarerna och väntade på den kungliga kortegen (amerikaner och speciallet svenskamerikaner tycker att det är väldigt spännande och "exotiskt" med kungligheter). Jag vet inte om Chris och Kerstin vinkade åt massorna när vi for gatorna fram för jag hade fått syn på en trafikspärr ett par kvarter framför oss, som jag helt koncentrerade mig på. Helt riktigt, all trafik i kvarteren runt residenset var förbjuden och gatorna spärrade av säkerhetsskäl. Här var det dock tätare led med åskådare och jag började kallsvettas när jag saktade in framför vägspärren och poliserna som stod där.

Nu gör jag mig till åtlöje som kör fram här, tänkte jag. Men man skall aldrig förundras över något här i USA, kanske inte i Sverige heller för den delen. Underrättelseväsendet hade funkat utan att vi visste om det och plötsligt lyftes spärrbommen, poliserna gjorde honör och viftade fram mig. Jag vet inte vilka som tappade hakan först, jag eller åskådarna som stod och såg den lilla oansenliga skåpbilen bli släppt igenom spärren med honnör. Polisen hade fått order om att i en blå Ford med nummerplåten "TILDA" (ja, bilen heter så efter Chris' farmor) kommer guvernörens mor till festligheterna och den skall släppas fram. Ärligt talat skall här bekännas att jag var så chockad att jag körde nästan in i dom bastanta tegelpelarna vid grinden till residenset.

Väl inne på residenset, efter att ha passerat ytterligare en säkerhetsspärr med honnör, blev vi av Guvernören visade in i ett rum där han och hans familj skulle ta emot kungligheterna. Kerstin var svag och satt i rullstol, och när vi rullat in henne i rummet tänkte vi avlägsna oss. Det ville varken Kerstin eller Guvernören vara med om. Nej, ni är så nära familjen att ni stannar här och blir presenterade för kungaparet tillsammans med oss, sade de. Sagt och gjort, vi stannade.

Det är protokoll och regler att följa när man skall hälsa på Kungen och Drottningen. Vi fick en snabblektion. Man får till exempel inte vara framfusig och sträcka fram handen först. De kungliga skall ta intiativet. Chris och jag stod bakom Kerstins rullstol. Hur det nu kom sig så hälsade Drottningen först och Arne presenterade Chris och mig, och vi skakade hand. Sen stannade Drottningen och böjde sig ner och pratade med Kerstin i rullstolen framför oss. Då hade Kungen kommit fram för handskakning. Chris hälsade på honom med sin bästa nigning (efter att tvånget med nigning hade avskaffats i skolorna i hennes hemby, lovade hon högt och tydligt att hon aldrig mer skulle förnedra sig så, utom för kungligheter, nu kom den dagen). Då skulle Kungen komma fram till mig, men när han sträckte fram handen så flyttade Drottningen sig lite och kom ivägen. Både Kungen och jag såg villrådiga ut, men så tog han ett steg tillbaka och sträckte ut handen mot mig igen bakom Drottningens rygg.

Och det var alltså så det gick till när Kungen och jag gick bakom ryggen på Silvia!

Här i Amerikas svenskbygder börjar solen skina igen. Man blir lite slö och jag tycker om att ligga i solen och goa mig. Jag är en riktig solkatt. Jag vet att ni i Sverige kallar den ljusreflektion som en spegel eller något annat blankt föremål kastar på någon yta för solkatt, men vi har inte det ordet här i Amerika så därför kallar jag mig själv solkatt.

Jag har hört folket som passar upp på oss katter här i huset säga att det är mycket som är uppkallat efter oss katter. Den reflexbricka som finns bakpå cyklarna kallas för kattöga. Här i Amerika har man ett uttryck som är väldigt passande. När något är riktigt perfekt, eller bra, så säger man att det är "the cat's meow". (Meow är, som ni säkert förstår amerikanska för mjau).

Om ni har överseende med mig så skall jag också citera den kände svenskamerikanske författaren och poeten Carl Sandburg. Här är en mycket fin liten dikt av honom om dimman i Chicago:

"The fog comes,
on little cat feet.
It sits looking
over harbor and city
on silent haunches
and then moves on."

Här är min mycket fria översättning av dikten: "Dimman kommer, på små kattassar. Den sitter och tittar, över hamnen och staden, på tysta bakhasor, och fortsätter sedan vidare."

När det regnar riktigt ordentlig så säger svenskarna att det ösregnar, men vet ni vad amerikanerna säger? Jo, dom säger: "It's raining cats and dogs". Alltså att det regnar katter och hundar. Det är ju hemskt, men i alla fall så kommer vi katter före hundarna, om det nu skall vara någon tröst i eländet.

Ett mera positivt uttryck där folket använder oss katter igen är när de vill förklara att de har något skönt plagg på sig, en mysdräkt. Det kallar de för "the cat's suit". Det är väl ganska trevligt sagt?

Nej nu börjar jag känna mig lite trött. Kanske jag lägger mig i solen och tar en "catnap". Det betyder det samma som att ta en liten tupplur på svenska.

Mjau frå katten Fritjof (17 år)

När jag åkte igenom det lilla samhälle vi bor i vid 5-tiden på morgonen var huvudgatan avstängd. Anledningen var att man höll på att montera ner juldekorationerna och hade flera stegbilar mitt på gatan. Det hade hängt kulörta lampor och andra dekorationer över gatan sen i mitten av november, men nu var det tydligen dags att ta ner dem. Tjugondedag Knut var ju i går, och det är ju den dagen julen skall kastas ut. Man missade alltså det med en dag.

Som liten var jag med om många julgransplundringar. Men redan då hade man gått ifrån att hänga äpplen och godis i granarna. Det var sköra julgranskulor och figuriner i stället. Därför så fick man alltid en liten påse med allehanda godis och ibland också någon liten leksak i efter att man dansat och hoppat runt granen till allehanda julsånger och jullekar. Ekorrn satt i granen... Små grodorna... Uppå källarbacken... och så vidare. Skedde julgransplundringen i ett större hus så avslutades det alltid med en långdans genom huset. En långdans som blev allt vildare där de sista i kedjan slägde och for tills de inte orkade hålla sig kvar längre.

När granen var plundrad kastades den ut. På den tiden fanns det inga plastgranar som man sparade år efter år, nej ut skulle de. Jag minns vid ett tillfälle - nu var jag lite äldre - när man hade julgransplundring i ett studenthem i Uppsala. Där var stämningen hög och alla uppspelta. Nej inte av brända och distillerade drycker för detta var ett studenthem som drevs av nykterhetsfolk. Men stäminingen var ändå så hög att när granen kastades ut genom fönstret var det ingen som hunnit öppna det först.

Jag undrar faktistkt om den gamla hederliga!? traditionen med julgransplundringar fortfarande förekommer i Sverige.

As Ever

Citizen Sven

Minnesota kallas de tiotusen sjöarnas stat. Och det med rätta. Det finns fler sjöar än så. Nära nio procent av statens yta täcks av vatten. Ordet Minnesota är ett Dakota indian ord och betyder  "sky-tinted water” fritt översatt ”vattnet som lånat sin färg av himlen”.

Även mitt inne i storstäderna St Paul och Minneapolis finns det rätt stora sjöar. En av de populäraste för badning och avkoppling på sommaren är Lake Calhoun i Minneapolis. Den är nu helt överfrusen med is och häromdagen kom piloterna i två små sportflygplan på att de var hungriga och landade helt sonika med sina skidförsedda flygplan på Lake Calhoun, för att gå till en populär restaurrang på andra sidan Lake Street och äta lunch. Landningen gick bra och lunchen var god, men räkningen blev dyr. Det finns nämligen en förordning som förbjuder flygplan att landa i stadens parker och Lake Calhoun med stränderna runt är klassificerad som park.

Även jag har gort min beskärda del av att landa på frusna sjöar med små flygplan. När jag var en tonåring hängde jag ofta ute vid det gamla flygfältet, Gustavsviksfältet, i Örebro. Jag blev bekant med några av flygarna där. Speciellt en som hade två flygplan och ett litet bolag blev jag riktigt bekant med. Han hette Arne Tengler och hans bolag hette Firma Flygtrafik. Det större planet han ägde, en Stinson, använde han bland annat för runflygning med betalande passagerare. På vintern flög han ut till någon sjö i närheten av ett större samhälle och anordnade flygturer. Jag minns en gång speciellt då vi flög till Norasjön. Jag följde med som biljettförsäljare. Medan Arne flög runt med folk stod jag och frös nere på isen och sålde biljetter till hugade resenärer.  

Tänk vad en händelse , två flygare landar på en frusen sjö år 2010, kan väcka för minnen av händelser som skedde för nästan 50 år sedan, rundflygningarna med Norasjön som bas.

Än är inte hjärnan bottenfrusen.

As Ever

Sven

Ibland händer det att jag skriver ett inlägg i min blogg på kvällen. Då är det redan i morgon  hos er som läser den i Sverige. Det här med tidzoner är både intressant och skrämmande. Säg att ni i Sverige alldeles efter midnatt skyndar er till England. Om ni hinner dit på mindre än en timme så är ni en dag yngre än ni var när ni lämnade Sverige. Om man nu skulle kunna färdas riktigt fort i västlig riktning så skulle man kunna fara varv efter varv runt jorden och bli en dag yngre för varje varv.

Ett sådant varv var det ju Phileas Fogg gjorde i boken/filmen "Jorden runt på 80 dagar". Han trodde han kommit en dag försent till målet i London, men upptäckte i sista minuten att tack vare  att han färdats ivästlig riktning hade han tjänat in en dag och vunnit vadet.

Nu slog det mig plötsligt. Hur är det med astronauter? Vilket varv far de och hur fort? Är de yngre när de kommer ner igen än vad de var när de for upp? I och för sig så kan ju stress och bekymmer åldra människan i förtid också, så det är svårt att veta.

Sen har vi det här med kalenderålder och hur gammal man egentligen känner sig. Jag känner mig då verkligen inte som någon 65-åring. Nej inte ens som en 56 åring. Det är lite skrämmande igen när jag tänker på när min far var född. Han var 47 år gammal när jag föddes 1945. Han var alltså född 1898 och nu skriver vi 2010. Två generationer har alltså överbryggat två sekler. Märkligt!

Och nu har tiden igen runnit iväg för mig. jag har blivit en halvtimme äldre och det är dags att gå tillbaka till jobbet. Klockan är här nu närmare halv tio på förmiddagen och om ni i Sverige tittar på klockan så är den väl runt halv fem på kvällen.

As Ever

Citizen Sven